Substitutionsbehandling
Substitutionsbehandling, underhållsbehandling eller legalföreskrivning är praktiken att ersätta en drog med en annan eller att förskriva droger till missbrukare i behandlingsyfte. I en del länder förskrivs heroin eller olika substitut till drogbrukare för att de skall kunna undvika risker med missbrukslivet.
Detta enligt Wikipedia. Målet med substitutionsbehandlingen är alltså inte att göra missbrukaren drogfri. Den teologiskt intressanta frågan är om substitutionsbehandlingen är detsamma som helande, d.v.s ett under eller mirakel. Frågan är ju också om alla risker med missbruket undanröjs med substitutionsbehandling, d.v.s. missbruk i mer kontrollerade former. De risker som framför allt minskar är väl de synliga tecknen på det fortsatta missbruket. Missbrukaren kan framstå som drogfri - och "härligt frälst".
På nätet har jag hittat följande debattinlägg från en person som tydligen själv har ett pågående missbruk - av läkarförskrivet knark!
Vi förskriver dagligen ut "knark" till knarkare, Jag får dagligen 110mg Metadon. Vilket för en icke opiatberoende är en dödlig dos! Men nu handlar inte substitutionsbehandling om att förse "knarkare" med knark! Det handlar ytterst om att rädda liv!"
Jag har själv sett informationsmaterial från RIA där "missbruk" definieras som användning av alkohol, (illegala) droger och läkemdel utan läkarordination. Om läkare har skrivit ut knarket, så är det alltså inget missbruk och inget knark?
Det handlar väl här uppenbarligen om att fortsätta missbruka men slippa missbrukets negativa verkningar - och att slippa gå igenom en kanske smärtsam avvänjningsprocess? Att varken erbjuda substitutionsbehandmling eller vård syftande till drogfrihet är förstås att låta missbrukarna gå under.
Vid grovt missbruk är det utsiktslöst att försöka bedriva vård i fria former. Missbrukarna måste hållas inlåsta för att hindras få tag i knark. Samtidigt försöker man motivera missbrukarna att hålla sig drogfria efter avslutad tvångsvård. Jag har träffat åtskilliga missbrukare, som bett om att bli tvångsvårdade. De vet av tidigare erfarenhet att de inte kommer att kunna fullfölja en frivilligt påbörjad vård, när suget sätter in efter en tids drogfrihet. Tvångsvården måste fortsätta tills suget efter knark har minskat så mycket så att de kan stå emot.
I tidigare debatter har jag haft kraftigt "eldunderstöd" av f.d. missbrukare som har tvångsvårdats till drogfrihet och därefter lyckats hålla sig drogfria. I många fall har tvångsvården följts av familjeplaceringar. Stöd från en kristen församling har också förekommit. Det kan naturligtvis kallas missbrukarvård på kristen grund. Men är det mirakel i teologisk mening?
Är de f.d. missbrukarna, som har upptagits i en församlingsgemenskap mer frälsta än alla, som aldrig har varit missbrukare?
Och hur kan man veta vilka församlingsmedlemmar, som påstår sig vara före detta missbrukare, som verkligen är drogfria - och därmed verkligen är före detta missbrukare?
Detta enligt Wikipedia. Målet med substitutionsbehandlingen är alltså inte att göra missbrukaren drogfri. Den teologiskt intressanta frågan är om substitutionsbehandlingen är detsamma som helande, d.v.s ett under eller mirakel. Frågan är ju också om alla risker med missbruket undanröjs med substitutionsbehandling, d.v.s. missbruk i mer kontrollerade former. De risker som framför allt minskar är väl de synliga tecknen på det fortsatta missbruket. Missbrukaren kan framstå som drogfri - och "härligt frälst".
På nätet har jag hittat följande debattinlägg från en person som tydligen själv har ett pågående missbruk - av läkarförskrivet knark!
Vi förskriver dagligen ut "knark" till knarkare, Jag får dagligen 110mg Metadon. Vilket för en icke opiatberoende är en dödlig dos! Men nu handlar inte substitutionsbehandling om att förse "knarkare" med knark! Det handlar ytterst om att rädda liv!"
Jag har själv sett informationsmaterial från RIA där "missbruk" definieras som användning av alkohol, (illegala) droger och läkemdel utan läkarordination. Om läkare har skrivit ut knarket, så är det alltså inget missbruk och inget knark?
Det handlar väl här uppenbarligen om att fortsätta missbruka men slippa missbrukets negativa verkningar - och att slippa gå igenom en kanske smärtsam avvänjningsprocess? Att varken erbjuda substitutionsbehandmling eller vård syftande till drogfrihet är förstås att låta missbrukarna gå under.
Vid grovt missbruk är det utsiktslöst att försöka bedriva vård i fria former. Missbrukarna måste hållas inlåsta för att hindras få tag i knark. Samtidigt försöker man motivera missbrukarna att hålla sig drogfria efter avslutad tvångsvård. Jag har träffat åtskilliga missbrukare, som bett om att bli tvångsvårdade. De vet av tidigare erfarenhet att de inte kommer att kunna fullfölja en frivilligt påbörjad vård, när suget sätter in efter en tids drogfrihet. Tvångsvården måste fortsätta tills suget efter knark har minskat så mycket så att de kan stå emot.
I tidigare debatter har jag haft kraftigt "eldunderstöd" av f.d. missbrukare som har tvångsvårdats till drogfrihet och därefter lyckats hålla sig drogfria. I många fall har tvångsvården följts av familjeplaceringar. Stöd från en kristen församling har också förekommit. Det kan naturligtvis kallas missbrukarvård på kristen grund. Men är det mirakel i teologisk mening?
Är de f.d. missbrukarna, som har upptagits i en församlingsgemenskap mer frälsta än alla, som aldrig har varit missbrukare?
Och hur kan man veta vilka församlingsmedlemmar, som påstår sig vara före detta missbrukare, som verkligen är drogfria - och därmed verkligen är före detta missbrukare?
Kommentarer
Trackback
