larsflemstroms

Det känns konstigt när personer som är yngre än jag, som är i sina bästa år, plötlsigt dör. Jag syftar nu inte på dem, som exempelvis dör i bilolyckor. Utan dem som bara dör. Jag har läst om personer, som menar att de har varit döda, men återvänt till jordelivet. Allting har blivit vitt, och sedan har de sett sig själva, sina döda kroppar alltså, ovanifrån. Någon sådan "utanför kroppen-upplevelse" har jag aldrig varit med om.

Döm om min förvåning när läkaren sa att jag hade haft "en äldre genomgången hjärtinfarkt". Det borde jag väl ha vetat om. Men jag minns när folk sa "Var rädd om hjärtat". Som om det var jag som inte var rädd om mitt hjärta! Jag kan säga att det var mordförsök. Inte i juridisk mening förstås. Efteråt stod det i tidningen att jag (jo namnet namnet fanns med) hade "knuffat" någon (hans namn stod ockå). Sanningen var att han hade rusat mot mig flera gånger, för att provocera mig att gå till motangrepp. Innan han gjorde det hade han hämtat vittnen på att han skulle bli misshandlad. Det var han alltså säker på att han skulle bli. Men han blev inte ens "knuffad". Men det var en person, som inte hade dragit sig för mord, om det inte hade varit straffbart.

Igår hade jag varit i kyrkan. Jag hade tänkt att inte missa gudstjänsten fastän natten hade blivit sen. Men det kändes inte riktigt bra att gå till kyrkan. Jag kände att jag liksom gjorde det av tvång. Efteråt tog jag bussen till en billig restaurang. Det kändes riktigt bra. Men på bussen hem, kände jag att något inte var bra. Så kom bussen ut på ett fält, där snön var låg vit. Jag blev bländad av den vita snön. Så bländad som jag aldlrig har varit. Så jag satte på mig solglasögon, som råkade ligga i fickan. Men det hjälpte inte, så jag vände blicken in mot bussen.

Det hjälpte inte heller. Allting blev vitt. Och sedan suddades allting ut, så att jag knappt såg konturerna av bussens interiör. Allting var bara vitt. Jag undrade om de skulle hitta mig död i bussgaraget. Men jag lyckades komma av bussen, när jag kom hem. Jag vinglade till, men lyckades gå och blev väldigt andfådd av den korta promenaden. Sedan låg jag på sängen tills jag kände mig tillräckligt bra för att halvitta med armbågen stödd mot en stol. Jag ringde sjukvårdsupplysningen för att fråga om det var något allvarligt.

Det blev ett samtal som varade 26 minuter. Frågor, frågor, frågor. Jag sa att jag skulle ta bussen till sjukhuset. Men fick till svar att jag inte fick åka buss. Jag  blev kopplad till SOS Alarn. Frågor, frågor, frågor. Jag sa att jag redan hade svarat på frågorna. Men SOS Alarm sa att jag kanske inte var berättigad till ambulanstransport, utan jag kanske skulle åka sjukresa med taxi. Jag envisades med att då skulle jag kunna ta bussen. Men jag fick inte åka buss. Jag blev kopplad till en sjuksköterka, som skulle bedöma om jag verkligen behövde åka till sjukhuset. Frågor, frågor, frågor,

Jag sa att det var tredje gången jag fick samma frågor. Och nu skulle jag ta bussen till sjukhuset. Men jag fick inte åka buss, sa sjuksköterskan. Dom skulle skicka en ambulans, som skulle ta EKG på plats. Det skulle ta mellan en halvtimme och en timme innan ambulansen skulle komma. Ingen brådska! Ambulansen kom och man tog EKG. Ambulanssjuksköterska beklagade att man inte hade kommit medan "det var aktuellt", men nu var EKG normalt. Men blodtrycket var för högt. Jag borde åka med till sjukhuset för utredning.

Jag sa nej. Ambulanssjuksköterskan förtydligade. Jag borde åka till sjuhuset för utredning. Men jag hade bestämt mig. Jag ville inte följa med. Jag ville inte ta upp en plats på sjukhuset, om de inte skulle hitta något allvarligt. Det kommer plötslig, och har gått över om någon halvtimme. Och sedan hittar de ingenting på sjukhuset.

Det är svensk sjukvård idag. Patienterna ska inte komma till sjukhuset och störa doktorerna i deras forskning. Det viktigaste är att doktorerna forskar,  så att sjukhuset får behålla sin status som universitetssjukhus. Det är nödvändigt att vi har ett univeersitetsjukhus i varenda buske, när arbetsplatserna i industrin blir allt färre.  Forskare i stället för industriarbetare. För att rädda landstingets skatteunderlag.

Allting är så bra uttänkt. 26 minuter tog det att bestämma om man skulle skicka en ambulans. Och när ambulansen kom, hade patienten tröttnat och ville inte åka med. EKG hade hunnit bli normalt. Så det var alldeles onödigt att ambulansen kom.

Jag undrar om de här något yngre personer, som dog, också hade försökt få ambulanstransport. Och jag undrar varför landstinget har så många dödsfall i hjärtinfarkt. Det skyller man på befolkningssammansättningen. För att få ambulans måste man tydligen vara så frisk så att man kan förklara varför. Man måste hota med att åka buss i stället. Samtal med tre olika personer under sammanlagt 25 minuter, för att de ska bestämma om de ska skicka in ambulans.

Det är otäckt att det kommer så plötsligt. Att inte veta hur stor risken är.

Jag har nog bloggat för mycket.