Syndanaturen och syndens natur, del 2

Syndaläran är central i kristen teologi. Om inte hela mänskligheten hade fallit i svår synd, så hade väl inte Jesus behövt dö på korset? Jag tänkte skriva ett analyserande och utredande inlägg om detta ämne, med utgångspunkt från ordet "natur". Syndens natur (i djupare mening, i motsats till den konkreta handlingar som kanske är synd) och människans syndanatur (vår benägenhet att synda). Det finns flera Jesus-ord som belyser vår syndanatur, som kritiserar vår självrättfärdighet.

Då kan man ju peta in ordet "vår" för att visa sitt syndamedvetande, att vi inte alls tillhör de självrättfärdiga. Som bekant har man rumpan bak hur man än vänder sig. Så när jag skrev inledningen, det första inlägget i detta ämne, så grep jag av en stark känsla av självrättfärdighet, att det egentligen handlar om att rättfärdiga mig själv, genom att erkänna att jag är minsann själv en syndare.

Men återigen: Jesus hade inte behövt dö på korset om inte jag hade varit en syndare. Om jag så hade varit den enda syndfria människan, så hade ju alla andra människor också kunnat göra sig syndfria. Och då hade Jesus inte behövt dö på korset. Jesus dog på korset för hela mänsklighetens synder och enbart för mina synder. Han offrade sitt heliga liv enbart för mig. Så svår är min synd.

Men jag har ju aldrig mördat, misshandlat, rånat eller haft sex med barn. Jag har ju inte begått några riktigt, riktigt allvarliga synder. Så då är det alltså självrättfärdigheten?

Är jag så självgod, så att Jesus behövde dö för den sakens skull?

I stället för en kort inledning till ett för kristen teologi väsentligt ämne, så blev det en lång inledning som var en parodi på hur jag själv brukar uttrycka mig. Alla läsare av bloggen har inte genomskådat det. "Han brukar ju uttrycka sig så, det har jag länge misstänkt, och nu läser jag det i klartext utan de vanliga finurliga krumbukterna". Ungefär så.

Vad vet vi om Peagius? Han som i dispyt med Augustinus hävdade att människor kan frälsa sig själva genom goda gärningar. Gärningsfromhet. Genom att "göra något för andra" kan vi få eget liv.

Men det är en förenkling av Pelagius' lära. Pelagius var född och uppvuxen i ett välbergat kristet hem. Han hade föräldrar som var goda kristna föredömen. Ingen kriminell far, ingen mor som var en hora. Han behövde inte stjäla för att överleva. Och hans syster (om han hade någon) behövde inte sälja sex för att överleva. Han syndade inte. I varje fall begick han inga svåra synder, som Jesus behövt dö för.

Men det där med girigheten? Ja, den synden kunde han också undgå genom att ge av sitt överflöd till de fattiga. Det var ett pris som han måste betala för att få evigt liv. Och då behövde ju inte de fattiga synda så mycket för att överleva. Så kunde han bidra till att minska hela mänsklighetens synd.

Frågan inställer sig, om Jesus verkligen hade behövt dö på korset, om fler hade gjort som Pelagius. Minskat hela mänsklighetens samlade synder genom sin egen givmildhet.

Men blev då inte "pelagianismen" en konkurrende lära till Jesu egen lära?

Och har vi verkligen gjort upp med pelatianismen?

När jag första gången hörde uttrycket "de sju dödssynderna", trodde jag att det handlade om mord, grov stöld, våldtäkt, kanske äktenskapsbrott (åtminstone om man är gift). Men vilka var de övriga? Jag hoppades verkligen att det inte skulle vara något som jag själv har gjort. Och naturligtvis kretsade mina tankar kring mina sexuella synder. Så är det för många män, som inte har mördat  etc. För de som har mördat etc, framstår knappast deras utomäktenskapliga samlag som några allvarliga synder. Om man har tagit någons liv, kan väl inte något som kan ge liv, öht vara någon synd?

Döm då om min förvåning när jag upptäcket att "de sju dödssynderna" är "abstrakta kategorier" och inte konkreta handlingar:

Högmod
Girighet
Vällust
Avund
Frosseri
Vrede
Lättja

Visserligen kan dessa abstrakta kategorier uppfattas som samlingsbenämningar på konkreta handlingar. Men verkligt förvirrande blir det när man upptäcker att samma konkreta handlingar kan vara synder i ett sammanhang men icke-synder i ett annat sammanhang.

Men även de konkreta handlingar, som exempelvis omnämns i tio Guds bud, är samlingsbenämningar.

Vad menas egentligen med "äktenskapsbrott"?

Under 1950-talet hade man veritabla syndakatologer inom Pingströrelsen. Att kvinnor använde läppstift var en synd.

Inom Svenska kyrkan nöjde man sig med att undervisa om tio Guds bud. Enstaka exempel gavs, men inga uttömande kataloger. Att lata sig på arbetstid, att inte göra rätt för sin lön, var stöld från sin arbetsgivare. Att inte betala sin arbetare än rättfärdig lön var inte stöld, i varje fall nämndes inte det som en särskild synd. Och att ha sex med någon som man inte var gift med, var ett slags stöld från den som man sedan eventuellt skulle bli gift med. Men på det stora hela gavs varken inom Svenska kyrkan eller Pingströrelsen någon egentlig förklaring av vad som menas med "synd".

Och är då inte denna brist på analys och undervisning för 50 år sedan en orsak till de svåra konflikter som skakar kristenheten idag?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0