larsflemstroms

På bilden töverst ses (under vingen) ett varroakvalster på ett vuxet bi. Bilden nederst visar en larv med varroakvalster i stark förstoring.Man ser kvalstrets kraftiga ryggsköld, som är ett utmärkt försvar mot binas försök att bli av med ohyran.

Mina inlägg om biodling har inte haft till syfte att vara något slags lärobok i biodling. Det finns utmärkta läroböcker. En mycket pedagogisk bok är Handbok i Biavel av Egil Holm, utgiven av Danmarks biodlarförbund. Numera finns en svensk motsvarighet med färgillustrationer. Förutsatt att texten är pedagogisk och informativ rekommenerar jag stark böcker med färplanscher med bin i naturlig storlek som läromedel. Genom att studera dessa planscher kan man lära sig att se det som man måste se, när man lyfter upp ramar ur kupan. Och då inte minst att upptäcka var droggningen finns. Varroakvalstren är dock praktiskt taget omöjliga att upptäcka med blotta ögat.

Syftet med inläggen har dels varit att propagera för biodling bland kristna, och dels att inskärpa vikten av att välja rätt system redan från början. Även om man börjar i blygsam skala handlar det om några tusen kronor, när man skaffar sitt första samhälle - och sedan är man snart uppe i materiel för tiotusen kronor eller mer. Det handlar om ramarnas storlek, antal ramar i lådorna och vikten på lådorna när ramarna är fulla med honung.

Men man måste också välja system för kampen mot varroan. Det första man då måste tänka på är att skaffa varroabottnar i kuporna. Nu för tiden säljs knappast andra bottnar. Det är så att säga entréplanet, som flustret leder till, och ger bina möjlighet att röra sig under ramarna i yngelrummet. En varroabotten har c:a en centimeter högre väggar än "vanliga" bottnar, så att det finns plats för ett varroagaller.

Det är en bricka med ett galler över för uppsamling av nedfallet från ramarna. Gallret hindrar bina från att kasta ut avfallet ur kupan, i syfte att nedfallet ska undersökas i mikroskop eller liknande av biodlaren. Av mängden döda kvalster i nedfallet kan man få vetskap dels om samhället är angripet av kvalster och dels hur allvarligt angreppet är. Trots regelbunden varroakontroll har det hänt att biodlare haft varroangrepp i två-tre år utan att veta om det, förrän katastrofen är ett faktum. Kvalstren, som är drygt 1 mm är svåra att upptäcka, om man inte har en viss vana.

Bekämpningsmetoderna är kemiska och /eller biologiska. De kemiska bekämpningsmetoderna bygger på att bin har större förmåga än kvalstren att överleva kemisk krigföring. Man kan dock inte räkna med att bli av med alla kvalstren med någon metod, men man kan hålla ner kvalsterpopulationen på en oskadlig nivå. Bland de kemiska bekämpningsmedlen finns organiska syror (myrsyra, mjölksyra), som bryts ner i naturen och därför inte lämnar några restprodukter i honung och vax, samt fluvalinat (varunamn: Apistan) som inte bryts ner.

Det kan idag vara svårt för en nybliven biodlare att få tag i vax som är helt fritt från bekämpningsmedel. Men man bör inte spara några ansträngningar för att få tag i helt rent vax. Men då ska man också skaffa bin, som inte har utsatts för fluvalinat. Annars kommer bina att förorena vaxet, eftersom fluvalinatet finns på binas kroppar. Det finns starka skäl att undvika fluvalinat som bekämningsmedel. Om man slutar använda fluvalinat kommer halten fluvalinat i vaxet att sjunka i takt med att nytt vax produceras. Men man blir aldrig av med det helt. Man kan då inte marknadsföra sina produkter som ekologiska. Vilket kan vara bra att göra för att konkurrera med billiga importerad honung.

Vax som används för tillverkning av hudvårdsmedel ska inte innehålla bekämpningsmedelsrester. Och samma sak gäller vaxljus. Ett starkt argument mot användning av kemiska bekämpningsmedel är att varroakvalster som växt upp med kemikaler i vaxet blir resistenta mot kemikalien. Detta gäller naturligtvis fluvalinatet, men troligen även den nedbrytbara kemikalierna. Dessutom blir bina groggy av den kemiska krigföringen, oavsett om kemikalien är nedbrytbar eller ej, och får alltså nedsatt förmåga att bekämpa varroan själva.  Men det är en parasit som är oerhört svår för bina att få bukt med.

Det bästa vore kanske att låta naturen ha sin gång, dvs att inte bekämpa alls. Då kommer minst 75% av alla bisamhällen att gå under. Förhoppningsvis kommer bina i de överlevande samhällena att vara mer aggressiva mot varroan. Metoden rekommendras inte, bl.a. för att den strider mot bisjukdomslagen, som ålägger alla biodlare att bekämpa allvarliga bisjukdomar. Att underlåta det kan leda till allvarliga konsekvenser. Tyvärr dör inte alla bin i ett samhälle som kollapsar. De överlevande bina flyr i vild panik från det kollapsade samhället och söker skydd i andra samhället - och medför då kvalster till de samhällen som invaderas. Och tillhör de samhällena en annan biodlare kan man räkna med mycket kännbara konsekvenser. Så det är nog bäst att bekämpa!

Återstående naturliga metoder är att exempelvis stänga in drottningen i en spärrbox med drönarvax (vax med något större celler avsedda för produktion av drönare). Kvalstren föredrar nämligen drönaryngel. Man kasserar sedan vaxkakorna med drönaryngel Denna eller någon annan biologisk metod är den som jag rekommenderr i första hand. Den främsta invändningen mot de biologiska bekämpningsmetoderna är att de är tidskrävande. Att byta bekämpningsmetod handlar, till skillnad mot att byta skötselmetod, inte om nyinvesteringar för tusentals kronor. Varför jag uppmanar nya biodlare att lära sig och redan från början få rutin på biologisk bekömpning.

Varroakvalstret är ett gissel som kom till Sverige som ett av de sista länderna i världen, till Gotland 1987 och till Limhamn på det svenska fastlandet 1991. Under tiden då kvalstret spreds norrut (Limhamn ligger i Skåne, några km söder om Malmö) var Sverige indelat i olika zoner, med stränga förbud mot transport av bisamhällen över zongränserna. Sedan ett par år är hela Sverige förklarat som zon 1, vilket betyder att hela landet nu är "infekterat" - varmed varroan har fullbordat sin världserövring, som troligen startade under andra världskriget. Hur denna världserövring har gått till, och hur människan har bidraget till att förvärra katastrofen, är av stort intresse. Enligt min mening beror de många felaktiga bekämpningsförsöken på Darwins utvecklingslära. Man har haft idéer att genom avel skapa ett "varroaresistent" bi - resultatet har snarare blivit ett både bi- och bekämpningsmedelrestent extremt aggresivt kvalster, varroa destructor.