larsflemstroms

De ideologiska frontlinjerna i Sveriges riksdag 210 är desamma som i striderna om Paris-kommunen 1871. Bilden visar parisiska arbetare vid en barrikad i väntan på att de borgerliga styrkorna ska anfalla och ta ifrån dem det de har.


Jag har nu blivit tillräckligt återställd för att återuppta skrivandet på min egen blogg. Helt passiv har jag dock inte varit. Men  orken har inte varit som vanligt. Jag har dock skrivit på några socialdemokratiska bloggar - om sjukförsäkringen. Socialdemokraterna behöver nog tänka  om på en hel del punkter om partiet har tänkt återkomma i regeringsställning. I den mån jag kan bidra med råd till en socialdemokratisk valseger 2014, så kan de råden lika väl gynna de borgerliga partierna. De behöver ju inte vänta till efter valet 2014 utan kan köra igång direkt. Frågan är om de vill. Läs mina kommentarer till s-riksdagsmannens inlägg:

http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1427&blogg=46813
http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1427&blogg=46838

Jag ska nu reda ut den mest grundläggande skillnaden mellan socialdemokratisk och borgerlig politik.

Socialdemokratisk politik: Det som är dåligt för arbetsgivarna är bra för löntagarna.

Borgerlig politik: Det som är dåligt för löntagarna är bra för arbetsgivarna.

Alla är de klasskämpar. De kämpar på olika sidor i klasskampen. Det är 1800-talets frontlinjer som forfarande prägar den svenska partipolitiken. Krutröken från striderna om Pariskommunen 1870 -71 ligger tät över det nutida Sverige.

Sjuklön är dåligt för arbetsgivarna, tycker socialdemokraterna och vill följaktligen behålla
sjuklönesystemet. Det innebär att arbetsgivarna ska betala sjuklön för de två första veckorna av varje sjukperiod. Först därefter utgår ersättning från Försäkringskassan.

Sjuklön är dågligt för löntagarna, tycker de borgerliga partierna och vill följaktligen behålla sjukönesystemet. Det innebär att arbetsgivarna ska betala sjuklön för de två första veckorna av varje sjukperiod. Och det tycker ju inte arbetsgivarna är så kul, och därför blir de sura om någon är sjuk. Och det är ju inte så kul för löntagarna att ha en grinig arbetsgivare som bråkar om att man är sjuk.

De borgerliga partierna vill också försämra arbetsrätten. De tror att det är bra för arbetsgivarna. Socialdemokraterna tycker att arbetsrätten är tillräckligt dålig - för arbetsgivarna - som den är.

I utgångsläget (1960-talet) fanns tre karensdagar i sjukförsäkringen för LO-medlemmar, men inte för TCO-medlemmar som fick sjukpenning från  första sjukdagen*. Detta var orättvist men försvarades med att LO-medlemmar hade högre korttidsfrånvaro än TCO-medlemmar - och denna korttidsfrånvaro skulle öka ytterligare om karensdagarna avskaffades.

Karensdagarna avskaffades och korttids-sjukfrånvaron ökade. Jag har inga siffror som visar om sjukfrånvaron ökade oacceptabelt mycket. Men ett och annat tyder på att sjukförsäkringen under de sista årtiondena kom att uppfattas som en allmän frånvaroersättning, snarare än sjukförsäkring. Folk "sjukskrev"sig i protest etc.

Dåvarande Svenska Arbetsgivarföreningen gick emot sina egna medlemmars (arbetsgivarnas intresse) och började propagera för att sjukpenningen från Försäkringskassan skulle ersättas med sjuklön från arbetsgivaren under de första sjukveckorna. Det skulle bli en piska på arbetsgivarna att kontrollera att anställda, som var sjukskrivna, verkligen var sjuka**. Socialdemokraterna och LO var inledningsvis mot, men så snart de glömt varifrån det idiotiska förslaget kommit har de varit för. Arbetsgivare med många sjuka medarbetare straffas, hurra, hurra!

Argumentet från LO för sjuklön är att sjudomarna beror på dålig arbetsmiljö och att sjuklönen tvingar arbetsgivarna att förbättra arbetsmiljön. Argumentet blundar emellertid att sjuklönesystemet i sig utgör en försämring av (den psykiska) arbetsmiljön, samt att arbetsrelaterade sjukdomar kan har förvärvats hos en tidigare arbetsgivare - samt att många sjukdomar över huvud taget inte är orsakade av arbetet.

Så straffas alltså arbetsgivare som frivilligt tar ett socialt ansvar genom att anställa personer med hög sjukfrånvaro! Följden har givetvis blivit att få, om ens någon arbetsgivare, vågar anställa personer som inte har haft dokumenterat låg sjukfrånvaro. Så hamnar berörda personer i livslång arbetslöshet. Enligt borgerlig terminologi har berörda personer hamnat i "bidragsberoende", som man alltså jämställer med självförvållaarbetsoförmåga p.g.a. missbruk av alkohol eller narkotika. Enligt socialdemokratisk retorik fungerar inte "rehabiliteringen".

Hela rehabiliteringssnacket bygger på att det är något ytterligare fel på individen - utöver den sjuklighet som gör att ingen arbetsgivare vågar anställa honom. Arbetsgivare vill ju betala lön för utfört arbete - inte för att folk ska vara hemma och vara sjuka. Är det så svårt att fatta? Sjuklön till en anställd som har två sjukperioder per år motsvarar en lönehöjning på drygt 8 % jämfört med en anställd som aldrig är sjuk***.

För en småföretagare, som kanske klarar sig med en anställd, är det rena lotteriet. Att tvingas betala sjukön åt en anställd, som ofta är sjuk, är jämförbaart med en löneökning på åtskilliga procent jämfört med någon som aldrig är sjuk. För ett stort företag med hundratals anställda jämnar det ut sig mellan dem som ofta är sjuka och dem som sällan är sjuka.

Att just socialdemokrater har så svårt att fatta detta kan beror på att socialdemokrater i arbetsgivarposition ofta är chefer för stora offentliga byråkratier med massor av anställda. Jag är ganska säker på att sjuklönesystemet inte bara leder till att personer med hög sjukfrånvaro blir permanent arbetslösa, utan även att totala antalet arbetstillfällen blir Sverige och att i synnerhet tillväxten i de minsta företagen hämmas. Företag som skulle kunna växa från ingen anställd till en anställd förblir enmansföretag (endast företagaren själv arbetar i företag). Vilken enmansföretagare vill riskera sin egen försörjning genom att anställa någon under dessa osäkra premisser?

Jag är också ganska säker på att sjuklönesystemet har lett till strukturell arbetskraftbrist. Det är inte alltid så lätt att hitta någon som både har en unik expertkompetens och som aldrig har någon sjukfrånvaro. Detta leder antingen till att företag avstår från expansionsmöjligheter eller importerar arbetskraft - trots en mycket stor arbetslöshet i Sverige - från länder med låg sjukfrånvaro.

Avskaffandet av karensdagarna har lett till oförutsedda och oönskade effekter som vida överstiger fördelarna. Sjuklönen, som betalas av arbetsgivaren, måste avskaffas och bör ersättas med tre karensdagar. Lika för alla****. Försäkringskassan ska betala sjukpenning från första dagen sjukersättning utgår (d.v.s. från fjärde sjukdagen. De negativa effekterna på privatekonomi av karensdagarna, kan motverkas med införande av en sjätte semestervecka och möjlighet att ta ut semesterdagar under karensdagarna.

________________

*) Försäkringskassan hade dock samma regler för arbetare och tjänstemän. Men privatanställda tjänstemän hade ett avtal med arbetsgivarna om sjuklön från arbetsgivarna under karensdagarna. Det var sedan LO misslyckats med att få ett liknande avtal för sina medlemmar, som man vände sig till regeringen med begäran att karensdagarna skulle avskaffas.

**) Jag minns en bild i anslutning till en artikel i SAF:s tidning för sjuklön. Bilden visade en mycket sjuk arbetare liggande i en säng med en febertermometer i munnen, medan en arbetsgivare glodde in genom fönstret och antecknade varje rörelse som den sjuke gjorde. Det var alltså så arbetsgivarnas egen intresseorganisation såg på arbetsgivarnas uppgift: att agera spioner åt Försäkringskassan i stället för att leda företag och arbete. Inte konstigt om det går dåligt för svenska företag: anställda har lön från arbetsgivarna för att vara hemma och vara sjuka och arbetsgivarna är inte heller på jobbet!

***) Till detta kommer givetvis kostnader för produktionsbortfall eller leveransförseningar eller kostnader för reservpersonal, som inte kan beredas full sysselsättning vid låg sjukfrånvaro. Under debatten under 1970-talet sa dåvarande Volvo-chefen P G Gyllenhammar att han kunde acceptera hur hög sjukfrånvaro, som helst om bara de anställda talade om i god tid i förväg när de skulle vara sjuka. Han fick en vederbörlig utskällning för att ha antytt att alla sjukskrivna inte var sjuka.

Men naturligtvis hade Gyllenhammar rätt. Företagen har inget att förlora på att anställda byter lön mot mer fritid - om det bara sker på ett för arbetsledningen förutsebart sätt. Arbetsgivarna betalar ju faktiskt sjukförsäkringsavgift - en viss procent på lönesumman - till Försäkringskassan. Om lön, semesterersättning, sjukförsäkringsavgift etc, bara uppgår till samma totalsumma per tillverkad bil, har ju fördelningen mellan dessa olika utgiftslag ingen betydelse för arbetsgivaren.

****) Arbetsgivarna ska naturligtvis inte premiera sjukfrånvaro hos någon grupp anställda genom att betala sjuklön. Ett sätt att motverka detta kunde vara att karensdagarna inte ska räknas från första sjukdagen, utan från första dagen då man inte får lön från arbetsgivaren.