När tillvaron verkligen är ur balans
Sedan man konstaterat att bara 22 % av dem, som har arbete röstade på Socialdemokraterna i året val, vill vissa partiledarkandidater - som hämtats ur kretsen kring Mona Sahlin - locka tillbaka de arbetande med krav på fler arbetade timmar. Sedan man kritiserat Moderaternas skattesänkningar på arbetsinkomster. För egen del skulle jag idag inte klara något av mina tidigare jobb. Tillvaron är helt ur balans sedan i fredags. Med blicken stadigt fäst på skärmen lyckas jag dock sitta upprätt och träffar någotsånär rätt på tangentbordet.
Läste någonstans att människans biologiska åldrande börjar redan efter 25. Det är väl förkaringen till att så många toppidrottsmän är under 25. Inom de flesta områden fortsätter dock människans prestationsförmåga att öka under fleras decennier efter 25, eftersom det rent biologiska åldrandet fysiskt och intellektuellt kompenseras mer än nog att växande erfarenhet. Jag vågar påstå att en 60-årig arbetare med formellt låg utbildning är intellektuellt mer högpresterande än en 30-årig snorvalp med en massa högskolepoäng.
I just den åldern, runt 30, har man glömt ungdomens nyfikenhet och ifrågasättande av vuxenauktoriteten, men ännu inte gjort ålderdomens erfarenheter av att i stort sett ingenting blev som man tänkt sig i 30-årsåldern. Och man den hör ju också ständigt att gammal, hederlig kristendom den jag fick lära mig som barn - är roten till i stort sett allt ont. Men se, det går i vågor.Gårdagens sanningar är dagens lögner. Och dagens sanningar blir gårdagens lögner. Och då kommer de gamla sanningarna till heders igen. En blick på kyrkohistorien visar att så är fallet.
Är det likadant med politiken, månntro? Nej, politiken bygger på människors ideologier och de förändras med tiden. Den kristna tron bygger däremot på Guds uppenbarelse, och den är av evigheten. Men jag tror faktiskt att Socialdemokratin (Arbetarrörelsen, som det heter vid högtidliga tillfällen) skulle re-vitaliseras av att dra ett streck över 1968 och återvända till rötterna.
Den socialdemokratiska samhällsmodell, som byggdes framför allt under 1970-talet har krackelerat och ligger i spillror. Och den vill väljarna inte ha tillbaka. En annan sak är att man inte ska kasta ut barnet med badvattnet. Allting var inte dåligt tänkt, bara för att resultatet blev dåligt. Men det gäller förstås även mycket av alliansregeringens åtgärder.
S-politiker verkar nu beredda att acceptera sådant, som de förut reflexmässigt dömt ut som exempelvis "pigavdrag". Sedan nu den hejdlösa opportunisten Göran Hägglund, kd, har slaktat kd:sd hjärtefråga vårdnads bidraget, ska ni se att det med tiden dyker upp en socialdemokratisk variant av detsamma.
Förr hade underklassens kvinnor förtroendet att uppfostra överklassens barn. Nu har de inte ens förtroendet att uppfostra sina egna, utan det ska göras av "samhället"- i den medelklassens värderingar. Men naturligtvis inte vilka medelklassvärderingar som helst. Den höger som kallar sig själv vänster.
Min far avgick med pension när han fyllt 65. Han tänkte inte arbeta en dag till, för han hade sett för många kollegor dö av omställningen när de äntligen pensionerade sig. Man måste fortfarande vara ung nog för att göra något annat, att börja ett nytt liv utanför sitt gamla yrkesliv. Man kan inleda en ny relation. Med henne som man inte träffade när vi båda var unga.
Vill man göra en insats i sitt gamla yrke kan man göra det som vikarie för någon yngre som är barnledig. Som någon som rings in vid akut personalbrist. Eller som förstärkning vid högkonkunktur. Om alla ska jobba tills de stupar finns inte den möjligheten. I Frankrike har anställda strejkat mot regeringens beslut att höja pensionsåldern från 60 till 62 år.
Sverige är ett my<ket exportbereoende land, och därmed starkt utsatt för konkunkturväxlingarna. Har men en hög sysselsättning under lågkonjunktur som politiskt mål, uppstår arbetskraftbrist under högkonkunktur, kanske med följd att exportindustrin förlorar kunder -vilket slår tillbaka under lågkonjunktur. Om vi behöver en "reservarbetskraftarmé" för att klara lågkonjunktuerna är det väl bättre att det sker genom sänkt pengsionsålder än genom en stor ungdomsarbetslöshet?
Dessutom tror jag att äldre behövs i politiken. Som förnyare. Inte som nedrivarare av sina gamla livsverk (exempel: Alf Svensson). Det borde vara möjligt att starta en politisk karriär efter 65. Till skillnad mot de unga broilerna vet ju vi hur det fungerar i praktiken. Hur det tänktes och hur det blev. Både Ylva Johansson och Tomas Östros förekommer i spekulationerna om ny partiledare efter Mona Sahlin. Båda har de meriterat sig för jobbet genom att skriva på DN Debatt att det behövs fler arbetade timmar.
Ylkva Johansson har dessutom skrivit att vi inte ska ha några låglönejobb i Sverige. Vi får väl skicka våra svenska papperskorgar till låglöneländerna för att få dem tömda. Låglönejobb och låga löner är inte samma sak. Hur ska vi få till fler arbetade timmar i Sverige genom en kolonial arbetsfördelning mellan höglöne- och låglöneländer?
Till skillnad mot dem som startat sin politiska bana som unga broilers, utan någon arbetslivserfarenhet, råkar jag veta att vi utlovades mer fritid i framtiden, när rationaliseringsavtalet mellan LO och dåvarande Svenska Arbetsgivareföreningen skrevs under 1970. Den dåvarande framtiden är nu. Och hela fritidsökningen har hamnat på dem som står utanför arbetsmarknaden - personer i s.k. arbetsför ålder. Det är uppdelningen av den sett till levnadsålder arbetsföra befolkningen i en del, som kan få hur många jobb som helst, och en permanet bidragsförsörjd del, som inte kan få några jobb hur många jobb de än söker som jag har diskuterat i flera inlägg på bloggen.
Vad betyder fler arbetade timmar? Att arbetslösa ska förnedaras med att göra manuellt sådant det finns maskiner till - för att få ut socialbidraget? Vet Johansson och Östros vad de pratar om? Vad som behövs är en radikal omfördelning av arbete och fritid, så att i synnerhet hårt arbetande småbarnsföräldrar kan vara tillsammans med sina barn - och så att medicinskt rehabiliteringsbara sjuka, partitiellt arbetsföra och lindrigt arbetshandikappade kan bidra till sin egen försörjning i mån av förmåga. Och med bästa tänkbara maskinutrustning. Då behövs inte fler arbetade timmar, förutom att vi måste klara konjunktursvängningarna.
Jag hade just tillfrisknat från en ovanligt svår förkylning, när jag i fredags drabbades av nästa sjukdom (komplikation av förkylningen?). Jag stod i en bokhandel och läste baksidestexten på en bok, när mitt balanssinne plötsligt upphörde att fungera. Det lär komma tillbaka efter några veckor. Under tiden måste jag kompensera balanssinnet med syn och känsel. Första dygnet låg jag i en sjukhussäng och de två senaste dagarna har jag lärt mig gå i en sjukhuskorridor. Och jag går fortfarande mycket ostadigt
Att tvinga ut äldre över 65 år på arbetsmarknaden borde inte vara den mest högprioriterade politiska uppgiften.
Läste någonstans att människans biologiska åldrande börjar redan efter 25. Det är väl förkaringen till att så många toppidrottsmän är under 25. Inom de flesta områden fortsätter dock människans prestationsförmåga att öka under fleras decennier efter 25, eftersom det rent biologiska åldrandet fysiskt och intellektuellt kompenseras mer än nog att växande erfarenhet. Jag vågar påstå att en 60-årig arbetare med formellt låg utbildning är intellektuellt mer högpresterande än en 30-årig snorvalp med en massa högskolepoäng.
I just den åldern, runt 30, har man glömt ungdomens nyfikenhet och ifrågasättande av vuxenauktoriteten, men ännu inte gjort ålderdomens erfarenheter av att i stort sett ingenting blev som man tänkt sig i 30-årsåldern. Och man den hör ju också ständigt att gammal, hederlig kristendom den jag fick lära mig som barn - är roten till i stort sett allt ont. Men se, det går i vågor.Gårdagens sanningar är dagens lögner. Och dagens sanningar blir gårdagens lögner. Och då kommer de gamla sanningarna till heders igen. En blick på kyrkohistorien visar att så är fallet.
Är det likadant med politiken, månntro? Nej, politiken bygger på människors ideologier och de förändras med tiden. Den kristna tron bygger däremot på Guds uppenbarelse, och den är av evigheten. Men jag tror faktiskt att Socialdemokratin (Arbetarrörelsen, som det heter vid högtidliga tillfällen) skulle re-vitaliseras av att dra ett streck över 1968 och återvända till rötterna.
Den socialdemokratiska samhällsmodell, som byggdes framför allt under 1970-talet har krackelerat och ligger i spillror. Och den vill väljarna inte ha tillbaka. En annan sak är att man inte ska kasta ut barnet med badvattnet. Allting var inte dåligt tänkt, bara för att resultatet blev dåligt. Men det gäller förstås även mycket av alliansregeringens åtgärder.
S-politiker verkar nu beredda att acceptera sådant, som de förut reflexmässigt dömt ut som exempelvis "pigavdrag". Sedan nu den hejdlösa opportunisten Göran Hägglund, kd, har slaktat kd:sd hjärtefråga vårdnads bidraget, ska ni se att det med tiden dyker upp en socialdemokratisk variant av detsamma.
Förr hade underklassens kvinnor förtroendet att uppfostra överklassens barn. Nu har de inte ens förtroendet att uppfostra sina egna, utan det ska göras av "samhället"- i den medelklassens värderingar. Men naturligtvis inte vilka medelklassvärderingar som helst. Den höger som kallar sig själv vänster.
Min far avgick med pension när han fyllt 65. Han tänkte inte arbeta en dag till, för han hade sett för många kollegor dö av omställningen när de äntligen pensionerade sig. Man måste fortfarande vara ung nog för att göra något annat, att börja ett nytt liv utanför sitt gamla yrkesliv. Man kan inleda en ny relation. Med henne som man inte träffade när vi båda var unga.
Vill man göra en insats i sitt gamla yrke kan man göra det som vikarie för någon yngre som är barnledig. Som någon som rings in vid akut personalbrist. Eller som förstärkning vid högkonkunktur. Om alla ska jobba tills de stupar finns inte den möjligheten. I Frankrike har anställda strejkat mot regeringens beslut att höja pensionsåldern från 60 till 62 år.
Sverige är ett my<ket exportbereoende land, och därmed starkt utsatt för konkunkturväxlingarna. Har men en hög sysselsättning under lågkonjunktur som politiskt mål, uppstår arbetskraftbrist under högkonkunktur, kanske med följd att exportindustrin förlorar kunder -vilket slår tillbaka under lågkonjunktur. Om vi behöver en "reservarbetskraftarmé" för att klara lågkonjunktuerna är det väl bättre att det sker genom sänkt pengsionsålder än genom en stor ungdomsarbetslöshet?
Dessutom tror jag att äldre behövs i politiken. Som förnyare. Inte som nedrivarare av sina gamla livsverk (exempel: Alf Svensson). Det borde vara möjligt att starta en politisk karriär efter 65. Till skillnad mot de unga broilerna vet ju vi hur det fungerar i praktiken. Hur det tänktes och hur det blev. Både Ylva Johansson och Tomas Östros förekommer i spekulationerna om ny partiledare efter Mona Sahlin. Båda har de meriterat sig för jobbet genom att skriva på DN Debatt att det behövs fler arbetade timmar.
Ylkva Johansson har dessutom skrivit att vi inte ska ha några låglönejobb i Sverige. Vi får väl skicka våra svenska papperskorgar till låglöneländerna för att få dem tömda. Låglönejobb och låga löner är inte samma sak. Hur ska vi få till fler arbetade timmar i Sverige genom en kolonial arbetsfördelning mellan höglöne- och låglöneländer?
Till skillnad mot dem som startat sin politiska bana som unga broilers, utan någon arbetslivserfarenhet, råkar jag veta att vi utlovades mer fritid i framtiden, när rationaliseringsavtalet mellan LO och dåvarande Svenska Arbetsgivareföreningen skrevs under 1970. Den dåvarande framtiden är nu. Och hela fritidsökningen har hamnat på dem som står utanför arbetsmarknaden - personer i s.k. arbetsför ålder. Det är uppdelningen av den sett till levnadsålder arbetsföra befolkningen i en del, som kan få hur många jobb som helst, och en permanet bidragsförsörjd del, som inte kan få några jobb hur många jobb de än söker som jag har diskuterat i flera inlägg på bloggen.
Vad betyder fler arbetade timmar? Att arbetslösa ska förnedaras med att göra manuellt sådant det finns maskiner till - för att få ut socialbidraget? Vet Johansson och Östros vad de pratar om? Vad som behövs är en radikal omfördelning av arbete och fritid, så att i synnerhet hårt arbetande småbarnsföräldrar kan vara tillsammans med sina barn - och så att medicinskt rehabiliteringsbara sjuka, partitiellt arbetsföra och lindrigt arbetshandikappade kan bidra till sin egen försörjning i mån av förmåga. Och med bästa tänkbara maskinutrustning. Då behövs inte fler arbetade timmar, förutom att vi måste klara konjunktursvängningarna.
Jag hade just tillfrisknat från en ovanligt svår förkylning, när jag i fredags drabbades av nästa sjukdom (komplikation av förkylningen?). Jag stod i en bokhandel och läste baksidestexten på en bok, när mitt balanssinne plötsligt upphörde att fungera. Det lär komma tillbaka efter några veckor. Under tiden måste jag kompensera balanssinnet med syn och känsel. Första dygnet låg jag i en sjukhussäng och de två senaste dagarna har jag lärt mig gå i en sjukhuskorridor. Och jag går fortfarande mycket ostadigt
Att tvinga ut äldre över 65 år på arbetsmarknaden borde inte vara den mest högprioriterade politiska uppgiften.
Kommentarer
Trackback
