larsflemstroms

Jag har fått en uppmaning att tänka på min ålder. Ja, det gör jag.  Jag flyttar kanske till ett ålderdomshem om någon månad. Ja, ålderdomshem finns ju inte längre. Men vad det än kallas så är det ju för åldringar. Skillnaden är väl att det inte finns någon personal längre, utan man får ansöka om hemtjänst när den tiden kommer. Och jag har redan börjat räkna ålder, det blir lägre ålder på det sättet. Men det är lite svårt, för man vet ju inte exakt när man kommer "hem".  Jag är nu precis lika gammal som min mor var, när hon sa sina sista ord till mig. Hon sa "Vem är den där?". Det gick inte många dagar därefter innan hon sa sina absolut sista ord i livet. Men det kom att dröja elva år till innan hon dog.

Jag blir faktiskt glad av att tänka på att jag kanske är elva år på nytt. Sista året när man fortfarande är barn. Ja, jag var ett mycket lycklig elvaåring, barnsligt nyfiken på allting och gammal nog för att förstå hur saker hängde ihop. Och jag hade ett hemligt projekt, som ingen annan fått veta något om förrän nu: Barnens ö. En självstyrande barnstat, dit inga vuxna fick komma.

Nedräkningen har alltså börjat. Varför skulle jag vara rädd för något, när befrielsen är nära? Många har önskat mig åt helvete. Ingen har lyckats få dit mig. Liemannen gör sig ingen brådska.

Gamla män är sega gubbar. Vågar säga sådant som yngre, som har jobb och kärriär att tänka på, inte vågar säga. Nu ska jag njuta av livet. Det är förunderligt hur lite som behövs för att glädja ett gammalt hjärta. Ej lyx, ej flärd, utan bara vara.

Det är också en del av åldrandets styrka. Ta ifrån mig allt jag äger. Ägodelar, ära och anseende. Men ett har jag som ingen kan ta ifrån mig.