larsflemstroms

Svenska kyrkan är inte längre en del av statsapparaten, och därmed har biskopen en friare ställning än kungen.

Kyrkan har rätt att kritisera socialdemokratin också, och gör det. Man behöver bara åka runt i landet och lyssna på predikningar i olika kyrkor för att konstatera det. Även allianspariterna får emellanåt berättigad kritik av kyrkan.

Si, man måste skilja mellan politisering och partipolitisering och därför kommer jag framöver att skärpa kritiken mot Socialdemokraterna för partikongressbeslutet att partimedlemmar i inte får kandidera för någon av de opolitiska nomineringsgrupperna i kyrkovalet. Den som prioriterar sin religiösa övertygelse kan därmed vara utestängd från politiska uppdrag för det parti som de röstar på, om det är s. Odemokratiskt tycker jag, värre än den numera avskaffade kollektivanslutningen av LO-medlemmar till s.

SD ställer upp med en egen nomineringsgrupp i kyrkovalen, och då får banne mig även SD lära sig följa bibelordet "Man ska lyda Gud mer än människor". Då ska man inte vara någon partilednings förlängda arm in i kyrkan, menar jag.

Biskopen angrep inte SD som parti, utan åsikter som SD under åratal har sagt sig ta avstånd från. Nu hade man chansen att visa att avståndstagandet var seriöst menat genom att sitta kvar.

Nu demonstrerade man tydligt att kyrkan ska underordnas statsmakten, närmare bestämt den statsmakt som SD vill ha, genom att inte kritisera företeelser i samhället. Statsnyttan, vilken den nu är. Detta synsätt, som bl.a. representerades av filosofiprofessorn Axel Hägerström, var den svenska kristenhetens huvudmotståndare under förasta hälften av 1900-talet.

Att denna filosofi genom sin betoning av statsnyttan som uttryck för statsviljan (som är liktydigt med vad statsmakten faktiskt beslutar) även har tilltalat vänsterdiktaturer och t.o.m demokratiska socialistiska och liberala partier - och även demokratiska konservativa partier, gör det inte mindre angeläget för troende kristna att bekämpa denna filosofi.

Och det får även SD finna sig i! SD:s agerande är ett slag i ansiktet på kampen för en fristående kyrka, som sätter Gud och guds vilja före statsnyttan och statsviljan. Och därmed även vågar läsa lusen av de politiska makthavarna.

Gud är störst. Gud är först i vår lag, som det stod i en av de medeltida landskapslagarna