Form och löfte
Som framgår av min kommentar till en kommentar till föregående inlägg så betyder ordet re-formation:
1) Tillbaka till ... ja, till vad?
2) Den gamla formen
Någon yngre förmåga försöker slå mig på fingrarna med att jag inte skulle förstå kristendomens syn på form och innehåll, dvs att jag skulle sätta "formen före innehållet". Men oseriösa kommentarer publiceras inte. Det är inte sant som vederbörande har skrivit på en domprosts blogg att jag inte accepterar andra åsikter än mina egna. Men sedan kan man förstås fråga sig om det som förefaller vara en invändning egentligen är en invändning. Redan under gammaltestamentlig tid sände Gud profeter, som skarpt kritiserade avfall från den givna tron. Och under 1500-talet framträdde reformatorer, främst bland dem Martin Luther. Mindre känt bland oss "protestanter" är den inre reformationen av Katolska kyrkan, delvs under påverkan av Luther, delvis under påverkan av reformatorer som aldrig lämnade katolicismen.
Om re-formation är detsamma som en återgång till den gamla formen av kristen tro, så borde väl detta vara kontrollerbart? Om man kan tolka det som uppenbarades av Gud själv, när han var inkarnerad i Jesus, hur som helst kan inget kontrolleras, eller hur?
Eller har Gud ändrat sig? Han läser kanske svenska riksdagsprotokoll?
En sådan Gud är lika oförutsebar som en svensk kulturdebatt i ett halvsekelperspektiv. En sådan gud kan vi inget veta om, utan allting flyter. Och en gud som vi inte kan veta något om, behöver inte ens existera. Om vi inte vet något om Gud, vet vi inte om han existerar. Det enda som finns är människors subjektiva "gudsupplevelser" och då är det fritt fram för envar av oss att skapa oss en egen gud.
Det är väl ungefär så som den traditionella kristendomens belackare resonerar, samtidigt som de tar i med brösttonerna att deras gud minns är lika sann som andras gudar, men att deras gud är mycket bättre, snällare och humanare än den Gud, som kristna har trott på i alla tider. Men eftersom dessa "gudsbilder" bara är en avspegling av människors subjektiva önskningar, så är deras gudsbild ett bevis på ett ädelst sinnelag, och den traditionella gudsbilden ett bevis på ett ondskefullt sinnelag.
Man kan verkligen fråga sig vilket självbild de har, som tar sig friheten att anklaga och ställa andra kristna vid skampålen dför att de har en traditionell kristen tro. Glöm inte att "åklagaren" är ett annat namn på djävulen! Och visst kan djävulen uppträda i prästrock och anklaga den traditionella kristendomen för att vara upphov till allsköns jävligheter! Jag undrar bara vilken bild av sig själv, som dessa "åklagare" har. Skulle världshistorien verkligen haft en annan gång om professor Jesper Svartvik fått bestämma kristendomens utveckling redan under antiken?
Under det senaste halvseklet har begreppe form och innehåll bytt plats. I kristen teologi är formen det avgörande. Det är formen som ger innehållet dess innehåll, så att säga. Vi formar orden med våra talorgan. Annars skulle det bara vara oartikulerade läten. Denna syn på form och innehåll var emellertid inte unik för kristendomen, utan typiskt för allt mänskligt tänkande i gången tid. Det står i bibelns skapelseberättelse att Gud formade människan av stoff. Och än idag säger prästen under begravningsakten "Av jord är du kommen och jord skall du åter varda".
Om man befriar tron från dess form, kan man tro på vad som helst, även på flera gudar. Det är skillnad mellan form i teologisk /filosofisk bemärkelse och "uttrycksformer". Vi kan ära Gud genom traditionell kyrkomusik eller med dragspelsmusik, men... Det är ändå en fråga om vilka uttrycksformer som öppnar oss mest för att ta emot Guds ande. Uttrycksformen bör dock vara ett uttryck för formen, och det är formen som är det som i sekulariserat språkbruk är "innehållet".
