larsflemstroms

Man ska ha som regel att inte ändra på gamla väl inarbetade traditioner*. Men nu har det hänt. Problemet är att när nyordningen varit i bruk under en tid, kommer det att finnas dem som uppfattar nyordningen som en gamla tradition. Och därmed kommer att uppfatta en återgång till den verkliga traditionen som en nyordning. (Nostalgi-effekten.) Saken kompliceras av att det som någon är uppväxt med, kan han känna som mest rätt. Sedan finns förstås de, som uppfattar allting som är gammalt och vant som mossigt. (Gräset är grönare på andra sidan stängslet-aspekten.)

Om man praktiserar bägge ordningarna parallellt under en ganska lång övergångstid, kommer det så småningom att tippa över mot den ena ordningen. Jag är övertygad om att det i så fall kommer att bli en återgång till nattvard med knäfall vid altarrundeln.

Detta är inte bara en mycket gammal tradition, utan är dessutom en väl beprövad ordning i vårt land, ända sedan landet kristnades. Omgående nattvard verkligen hade varit en så god idé borde man väl ha infört den ordningen för flera hundra år sedan. Det borde väl i så fall ha kommit spontana krav på gående nattvard från både präster och församlingar under 1500-talet, 1700-talet, 1800-talet och början av 1900-talet.

Den gående nattvarden är inte alls resultat av spontana krav utan är en anpassning till ett av de dummaste nyordningarna inom Katolska kyrkan under modern tid. Om syftet var att närma Svenska kyrkan till Katolska kyrkan, så har den läromässiga utvecklingen gått åt rakt motsatt håll, sedan gående nattvard infördes i Svk.

Men nu har vi problemet med en splittrad kyrka.

Och hur löser vi det? Jo, så här:

Jag tar som exempel en medelstor landsbygds- /stadskyrka, men ett avstånd på 4 - 5 m mellan altarrundelns mitt och kortrappan.

A) Kyrkan nästan fullsatt. Två präster tjänstgör.

1. Nattvarden konsekreras på högaltaret med prästen vänd ad orientem, som förr i tiden. Två kalkar.
2. Nattvarden delas ut på två platser i kyrkan:
   a) vid altarrundeln under knäfall. De som vill dricka ur kalken väntar tills de som vill doppa oblaten
       har fått nattvarden.

   b) i ett sidokor, eller längst ner under orgelläktaren, gående

B) En präst tjänsgör

1) Nattvarden konsekreras på högaltaret, med prästen vänd ad orientem. Två kalkar.

2) Kommunikanterna går fram. De som vill ta emot nattvarden knäfallande knäfaller   vid altarrundeln. De som vill 
    dricka ur kalken intar sina platser så att de betjänas sist.
    De övriga väntar till vänster i koret.

3) Därefter utdelas gående nattvardmed den andra kalken utanför altarrundeln till höger i koret. 
    De gående kommunikanterna rör sig alltså från höger till vänster.

Anm. Risken för smittspridning via gemensam kalk är mindre än utväxling av fridshälsning, vilket är regel i Katolska kyrkor, och verkar komma i Svk-kyrkor. Man kan hälsa utan att ta i hand. Pröva det! Ska doppandet ha  minsta effekt ur smittskyddsynpunkt, ska det göras av en person, som har tvättat händerna innan, och alltså inte av var och en. Men jag hoppas på en återgång på sikt till att alla dricker ur gemensam kalk. Går det bra i världens största kyrka, så borde det ju gå i Svk också.

_________

*) Som så många andra teololgiska fackuttryck har ordet "tradition" (ofta "Traditionen") en anna betydelse som teologiskt fackuttryck än i vardagsspråket. Ordet "tradition" betyder "lämna över" och med "Traditionen" menas den lära som kyrkan mottog av apostlarna (dvs som den andra generationen och alla senare generationer kristna mottog av den första generationen kristna. I just det här inlägget använder jag emellertid ordet "tradition" i den vardagliga betydelsen, sedvänja, som man brukat gör. - En kyrklig sedvänja kan vara föreskriven i "Traditionen" men kan också ha uppstått spontant, genom praxis, utan något stöd i Traditionen. Det du: en tradition som saknar stöd i Traditionen. Huvuddragen i nattvardsgudstjänsten har tydligt stöd i Traditionen, eftersom Biblen (som är den viktigaste delen av Traditionen) beskriver vad Jesus sa och gjorde när han instiftade nattvarden. Men det finns också inslag i nattvardsgudstjänsten, som enbart har stöd i praxis, och därmed får anpassas till lokala och andra förhållanden.