Prästbarnens livslånga pubertetskris
I en privat konversation har jag fått frågan varför "i helvete" jag anklagar vissa präster för livslång pubertetskris. Det problemet har man inte i Katolska kyrkan, i varje fall inte i någon större omfattning. Ur 1900-talets svenska historia kan anföras många exempel på uppror mot mer eller mindre tyranniska kristna fäder. Förvisso var inte alla dessa fäder präster. Filosofiprofessorn Ingemar Hedenius bekämpade hela livet sin fars pietisktiskt färgade tro. Ingemar Hedenius skrev något i stil med "Far min kunde ingenting utom att bära doktorshatt."
Fadern var socialmedicinskt engagerad läkare. Man kan förvisso misstänka att faderns sociala engagemang var något slags kompensation för måttliga framgångar inom det rent medicinska området. Farfadern, som´också var läkare, hade däremot gjort sig känd för en del´medícinska upptäckter. När Ingemar Hedenius tog studenten hade konkurrensen om platserna på läkarlinjen ökat, så Ingemar hade inte en chans att bli antagen. Vem var det nu som ingenting kunde? Så Ingemar började studera till präst i stället. Det var för många ett andrahandsval redan under 1920-talet.
Men även inom prästeriet var det konkurrens, åtminstone till de högre kyrkliga befattningarna. Så Ingemar slog sig på filosofin i stället. Filosofin var då närmast ett hjälpämne till teologin, och ansågs av de flesta präststuderande som ett nödvändigt ont. Ingemar Hedenius lyckades skapa sig ett namn som professor i filosofi. Och i den positionen bekämpade han sin fars kristna tro hela livet.
Hur många prästbarn har inte gjort på samma sätt? De känner till den sociala milljön, de kan de sociala koderna, de vet hur man öppnar dörrar till kyrklig karriär. Och framförallt vet de var gränserna går, hur långt man kan ta ut svängarna, utan att kastas ut ur systemet. Och naturligtvis vet de hur de ska tala med biskopen om sin prästkallelse. Det har de väl hört pappa berätta om många gånger.
Det sägs att Svenska kyrkan informellt styrs av fem prästdynastier. Jag vet inte vilka de är, men kan ju gissa. Somliga prästbarn, som själva är präster, bär sig åt som om de har ärvt något gammalt familjeföretag. Och som verkligt goda människor, som de anser sig vara, ska de förstås rätta till allt ont som de tror att deras fäder och farfäder har gjort. Precis som Ingemar Hedenius anklagar de sina fäder. Grundfelet är förstås den kristna tron.
På det sättet drabbar prästbarnens pubertetskris alla troende medlemmar i Svenska kyrkan. Vi som vill hålla kvar den traditionella kristna tron, som den kommer tilluttryck i Svenska kyrkans alltjämt gällande bekännelsskrifter, har blivit ställföreträdande hatobjekt för de pubertetskrisande prästbarnens tyranniska fäder. Det kärlekens evangelium som faktiskt predikades av de tyranniska fäderna har ersatts av hat, hat, hat mot alla som inte vill ställa upp på det nya kärleksbudskapet. Som alltså går ut på att anklaga andra för att vara exkluderande och exkludera dem i det goda syftet att göra Svk till en "inklusiv" klubb för inbördes beundran.
Lika (präst-)barn leka bäst. De kommer aldrig ur puberteten.
