larsflemstroms

Idag har Expressen "granskat" Toblerone-affären. Så nu är det synd om Mona Sahlin. Det är hennes chans att vinna valet, sedan Aftonbladets Lena Mellin räddat den moderata arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin från att få sin politik granskad. Moderatledaren Fredrik Reinfeldt tog ju omedelbart chansen att göra Littorin oåtkomlig för frågor. Lena Mellin hade ju givit honom en förträfflig förevändning. Littorin hade ju äktenskapsbekymmer... Med den ansvariga ministern oanträffbar lancerade moderaterna sig som "Sveriges enda arbetarparti".

I valrörelsen 2006 stod det på de moderata valaffishcerna att "Sverige behöver ett nytt arbetarparti". Ingen torde säga emot, men uppfylls det behovet verkligen av Moderaterna?

Strax före Littorins "fall" hade finansmarknadsminister Mats Odell, kd, spelat ut Toblerone-kortet. Det lär ha skett i samförstånd med Littorin. Jo, jag minns att jag hörde Odell prata om "Toblerone-ekonomi". Vilket enligt honom går ut på att någon annan betalar. Ja, så är det väl med makarna Odells vinster på privata vårdbolag. Landstingen betalar. Men det var förstås inte vad han menade...l Det är äckligt hur just kristdemokraterna döljer sina privata intressen bakom den kristna fasaden.

En socialdemokratisk bloggare anklagar den svenska mediavärldens stjärnskott Lena Mellin för att sakna ideologi,
sedan Aftonbladet gjort Lena Mellins förvirrade åsikter till en "nyhet". Så här skriver någon underdånig journalist, som fått äran att intervjua det politiska oraklet:

"Både Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt använde jobbpolitiken som medel för att klargöra skillnaderna mellan Socialdemokraterna och Moderaterna, är Mellins analys.
– Men jobben är egentligen ingen ideologisk fråga. Det är en praktisk åtgärd."
http://www.aftonbladet.se/nyheter/valet2010/article7757462.ab

Jag förstår fullständigt. För Lena Mellin är är det ingen ideologisk fråga hur människor har det. Om pengarna räcker till hyra och mat - under slutet av månaden också.
Att människor, som inte har en chans att få något jobb, ska pressas ut på arbetsmarknaden med ekonomisk otrygghet och halvsvält som piska. Det är förstås ingen ideologisk
fråga för gräddan inom den s.k. arbetarrörelsen. Det är sådana som Lena Mellin som gör att Sverige faktiskt behöver ett nytt arbetarparti.

Så här skriver den socialdemokratiska bloggaren:

"Vad är idéologi för Mellin? Enbart teoretiska konstruktioner utan koppling till verkligheten? Vi Socialdemokrater har en positiv människosyn som innebär att människan vill utvecklas och kommer att göra det om han/hon får rätt förutsättningar och rätt verktyg. Vår syn på samhället säger oss att att politiken har ett ansvar för att skapa dedssa förutsättningar för alla människor. Högern anser att samhället ska hålla sig borta och att det är folks eget fel om de är arbetslösa och drivs mest effektivt mot ett arbete genom piska för den lågavlönade och morot för den rike. Att Lena Mellin inte kan uppfatta denna idéologiska dimension gör henne i mina ögon helt inkompetent för sitt nuvarande jobb."

Men det är väl så, den norska ägarfamiljen, som äger Aftonbladet, s, och Svenska Dagbladet, m, vill ha det. Ingenting om "kapitalets" makt över opinionsbildningen! Ingenting om klasskillnader. Könskamp i stället för klasskamp. Frågan om moderatministern har "utnyttjat" en lyxhora, som har finansierat sina studier med prostitution, är däremot ideologi för gräddskiktet i den säk kallade arbetarrörelsen. Överklassmän gör så! Det behöver inte ens bevisas! De har ju råd att betala för sig!

Det är ju inte hur överklassmännen tjänar sina pengar, utan hur de använder sina pengar, som är ideologi för en arbetarrörelse på deken! Bor de inte i lyxvillor och kör de inte mercor dessutom? I stället borde de gå i slitna kläder och se ut som proletärer! Har det inte alltid varit den vänsterradikala delens av övre medelklassen strategi att transformera den samhällsomstörtande klasskampen till privliegiebevarande könskamp? Och var det inte den moderata justitieministern Betatrice Ask som föreslog att stämningar mot misstänkta, men inte dömda sexköpare, ska skickas ut i färglada kuvert?

Under 1930-talet stod det klart att arbetarklassen aldrig skulle komma att utgöra över hälften av befolkningen, att bönder och hantverkare höll på att ersättas av en växande tjänstemannaklass. Arbetarepartiet bytte namn till Socialdemokraterna. (I Norge heter motsvarande parti fortfarande Arbeiderpartiet.) Sedan dess har Socialdemokraterna tvingats till en balansakt mellan arbetarklassen (ett ord som idag låter mossigt) och medelklassen. Uppgiften för de socialdemokratiska valstrategerna har varit att vinna borgerliga marginalväljare utan att tappa sina egna kärnväljare.

Tror någon att de borgerliga marginalväljarna lockas av regeringssamarbete med ett f.d. kommunistparti?

Tror någon att de borgerliga marginalväljarna lockas av regeringssamarbete med ett skattehöjarparti?

Tror någon att de socialdemokratiska kärnväljarna lockas av regeringssamarbete med det industrifientliga miljöpartiet?

Tror någon att den växande klassen av nyfattiga lockas av regeringssamarbete med ett miljöparti, som vill straffbeskatta låginkomsttagare, som inte har råd att köpa alla  energisparprylar?

Monas stora misstag var att proklamera samarbete med miljöpartiet samma dag som bilindustrin kastades ut i kris. De borgerliga ministrarna pratade om att rädda jobben., De rödgröna pratade om att rädda "miljön". Det var också ett misstag att inte förankra samarbetet i partiet. Mona hade underskattat de pro-kommunistiska stämningarna i det egna partiet. Det var som om Socialdemokraterna hade speciella skyldigheter mot Vänsterpartiet. Förmodligen togs Vänsterpartiet med överraskning. De hade förberett en från valrörelse med en tydlig vänsterprofil, med löften om ekonomiska förbättringar för dem som hade drabbats hårdas av den borgerliga "jobbpolitiken". Frågan var naturligtvis om detta var genomförbart utan skattehöjningar och vilka effekter skattehöjningarnas skulle få. Kapitalflykt?

Till skillnad mot de högavlönade pro-kommunisterna i de socialdemokratiska leden ville jag verkligen att Vänsterpartiet skulle driva en stark valrörelse och få många väljare på löftena till offren för de borgerliga nedskärningarna av den sociala välfärden. Jag ville ha en socialdemokratisk enpartiregering, med ett starkt oppositionsparti till vänster. I oppositionsställning skulle Vänsterpartet kunna driva Socialdemokraterna mer åt vänster än genom ett regeringssamarbete. Och detta utan att skrämma bort de borgerliga marginalväljare som behövs för ett regeringsskifte.

Allianspartierna verkar nu ha som strategi att framställa sig som segrare, att påskina att försprånget är så stort så att oppositionen inte har en chans. Men det kan komma att visa sig vara ett misstag. Det kan hjälpa Socialdemokraterna att mobilisera. Socialdemokratiska bloggare påminner om att norska Arbejderpartiet fick 5 % fler procentenheter i valet än i väjarundersökningarna strax före valet. Någon skriver att väjarundersökningarna inte är representativa, eftersom de vänder sig till personer med fasta telefonabbonemang. De som har mobiltelefoner med oregistrerade kontantkort kan inte nås. Det är intressant. Men så måste ju ha varit fallet för två år sedan, när Socialdemokraterna ensamma fick 43,5? av väljarsympatierna i undersökningarna.

Den verkliga siffran, med ett mer representativt urval skulle alltås kunnat ha varit 48,5 %? Dörren ar öppen för den största socialdemokratiska valsegern i partiets hela historia! I det läget visade Mona Sahlin sin totala brist på "fingertoppskänsla" och politiskt omdöme! Och skulle det inte ha hållit hela vägen, hade man ju kunnat göra upp med Vänsterpartiet eller Miljöpartiet efter valet.

Med en så stor väljarandel för Socialdemokraterna hade minst ett borgerligt parti riskerat att falla ur Riksdagen. Det skulle bli många "bortkastade" röster på Kd, Sd, Nd, Fi, SPI m.fl. Socvialdemokraterna hade inte behövt över 50 % av samtliga röster för att få ensam majoritet i Riksdagen. Det hade sannolikt räckt med över 45 %. Och det var man ju mycket nära enligt undersökningarna.

Det fanns varningar för sjunkande väljarsympatier för Socialdemokraterna bland storstädernas (och framförallt Stockholms) medelklassväljare. Det kunde tyckas vara ett snilledrag att inleda samarbete med Miljöpartiet, som har starkt stöd inom samma befolkningsskikt. Men hade det inte varit möjligt att kopiera delar av mp:s politik för att locka till sig de väljarna? Enligt färska undersökningar är var fjärde borgerlig väljare beredd att byta block. 16 % kan tänka sig att rösta på Miljöpartiet. 11 % kan tänka sig att röstas på Socialdemokraterna.

Jag har länge tyckt att det vore bra om Kristdemokraterna åkte ur Riksdagen. Så att de andra partierna börjar konkurrera om de kristna väljarna. Men vad har Socialdemokraterna och Vänsterpartiet att erbjuda kristna väljare, som skulle tjäna ekonomiskt på ett regeringsskifte? Mer pengar i plånboken till pristet av inskränkt religionsfrihet? Ökad politsk styrning av Svenska kyrkan? Könskamp i stället för klasskamp till kristna väljare som vill förena traditionell kristendom med minskade inkomstskillnader?