larsflemstroms

Huvudmotståndarna, Bakunin till vänster och Marx till höger! Så uppfattades de av deras
egna anhängare. Jag tror inte att borgerliga partisympatisörer i allmänhet känner till miljöpartiets vurm för Bakunin, som dock är anarkismens fader. Men Mona Sahlins misstag var när hon trodde att hon kunde locka "vänsterborgare" genom samarbete med ett parti som hyllar en för de flesta idag okänd rysk revolutionär. Men han var en flitig besökare i Sverige, och arvet efter honom kan man inte ta miste på. Han motsatte sig all form av auktoritet, vare sig den kom från kyrkan, staten eller kapitalet. Och detta blev orsaken till brytningen med Marx - varefter Bakunin har lancerats, bl.a. av mp som en bohemisk anarkist och anti-marxist. Bakunins rörelse var under ryska revolutionen mer våldsam än komministerna, men besegrades av dessa på grund av sin motvilja mot centraliseing och samordning. Individuella mord i massor, snarare än blodig revolution, var Bakunins strategi för politisk förändring..



Jag har skrivit kommentarer på en del socialdemokratiska bloggar. Ja, naturligtvis har jag drivit min linje att det rödgröna samarbetet var ett misstag, att vi kunde ha fått en socialdemokratisk enpartiregering om det inte hade varit. Frågan angår naturligtvis inte bara dem som önskade en rödgrön eller en helröd regering. Alla kan dra lärdomar. Och vi måste förhållande mellan religion och politik, mellan kyrka och samhälle, präster och lekmän. Här följer det jag skrev på en socialdemokratisk blogg. Men eftersom jag nu lägger ut texten på min egen blogg, har jag infogat ytterligare funderingar, bl.a. hela avslutningen.

_ _ _

Nu är det väl så här, Björn A. Om du ska avgå ur den lokala s-styrelsen, så ska du i stället ha uppdrag på högre nivå. Du gör bra analyser och har känsla för vad folk faktiskt tycker.

Men glöm inte:

1. Om mp uppfattas som ett högerparti, så är det av vänstersossar och speciellt vänsterossar med anknytning till LO. Av den del av medelklassen, som vanligtvis men inte alltid röstar borgerligt och måste vinnas för socialdemokratin, uppfattas mp som ett vänsterparti eller t.o.m som ett extremt vänsterparti. Och sossarna i sällskap med två vänsterpartier var ingen höjdare. Inom mp finns dessutom en vurm för den gamle revolutionären Bakunin, som kritiserade Lenin från vänster. Bakunin förespråkade arbetarstyrdka fabriker (vänsterborgare ryser) inom ett kapitaslistiskt system (vänstersossar och vänsterpartister ryser). Resultatet av det rödgröna samarbetet blev ju följdriktigt att ett antal ideologiskt illitterata höger- och vänstersossar droppade av till mp, eftersom samarbetet gjorde det "riskfritt" att rösta på mp.

2) Genom samarbetet kom v att INTE framstå som tillräckligt mycket anti-etablissmenag för att dra till sig dem som var missgynnade  av BÅDE alliansregeringen och den socialdemokratiska regeringspolitiken före valet 2006. De gick till SD i stället. För lite klasskampsretorik från v, alltså. Samtidigt som den klasskampsretorik som dock förekom skrämde bort vänsterborgarna. Med ett alltför lågmält vänsterparti, som´inte tillräckligt belyste klasskillnaderna lyckades SD sälja sin analys att motsättningen i stället går mellan svenskar och invandrare.

3) Vad som speciellt skrämde medelklassen i storstäderna var risken att fastighetsskatten skulle återinföras.

4) Centerpartiet förlorade stort i typiska landsbygdsområden, där c gjort ett dåligt kommunalpolitiskt jobb. Väljarna gick till SD. Även här spelar fastighetsskatten roll: dyra jordbruksfastigheter, även om alla inte är bönder.

5) Men om s och c är de största förlorarna, så var ju valresultatet ett svidande nederlag för folkrörelse-Sverige.

Under tidigare debatter på s-bloggar har jag beskyllts för att ha en speciell aversion mot vänsterpartiet. Men så är icke fallet. Jag tillhör tvärtom de som skulle ha gynnats av v-politik. Därför ville jag ha en socialdemokratisk enpartiregering, med v som en effektiv pådrivare från vänster. Vänsterpartiet behövs i riksdagen, men kan i riksdagen göra större nytta utanför än i regeringen.

Och om man redan i valrörelsen lovar ministerposter till v, så blir det ingen regering som vill ge v ministerposter. Det sköter väljarna om. Valresultatet gav tydligt besked på den punkten. Väljarna har i och för sig förstått att vänsterparitetinte (längre) är ett Moskva-troget landsförrädarparti. Men hur var det nu med kommunismen?

Och vem vill ha ett "konservativt" vänstersocialistiskt parti, som tror att allt är som det var 1947? Möjligen de offentliganställda chefer som kunde höja sina löner, utan att prestera något, på den offentliga sektorns expansion?
För om sanningen ska fram, är även vänsterpartiet ett medelklassparti. Ett intresseparti för de offentliganställda delen av medelklassen. Hur många av vänsterpartiets kärnväljare, de verkliga förlorarna på allianspolitiken (de utförsäkrade, etc), är egentligen medlemmar i v?

För två år sedan var jag helt entusiastisk för en socialdemokratisk enpartiregering under Mona Sahlins ledarskap. Nu tror jag inge längre på hennes ledarskap. Partistyrelseledamoten Veronica Palm skrev på sin blogg att Sverige behöver en BRED och SAMMANHÅLLEN socialdemokratisk politik. Jag ställer två frågor:

1) Är det en breddning av det socialdemokratiska PARTIET som avses, eller är det en breddning bara av REGERINGSUNDERLAGET som avses, när breddningen uteslutande sker genom stödpartierna - som dessutom inte har breddat sig själva?

2) Är det en SAMMANHÅLLEN politik att plottra bort densamma genom kompromisser? Genom kompromisser med mp har vi inte ens fått ett sammanållet järnvägsnät, utan en svindyr blindtarm i norr och sommarjärnvägar (som bara fungerar sommartid, om ens då) i söder.

Långtradarna behövs för att klara varuförörjningen när mp förstör våra järnvägar. Men ska sanningen fram är socialdemokratin medansvarig. Socialdemokratin har länge nog suttit i knäet på bilindustrin och dess fackföreningar. Järnvägar har uppfattats som något föråldrat, som måste ersättas med moderna transportmedel för att inte industrin och varuförsörjningen ska paja ihop.

Men sedan har mp tillsammans med kommunala särintressen lurat i Socialdemokraterna att fruktansvärt dyra och olönsamma nyanläggningsprojekt ger stora samhällsekonomiska vinster. Lokala lastbilsåkerier får ju jobb under byggnadstiden. Lastbilsåkerna köper nya bilar med effektiv avgasrening och det är ju bra för miljön och sedan använder de samma lastbilar vid nya motorvägsbyggen, och det är ju också bra för miljön. Bilisterna behöver inte bromsa och gasa så mycket, utan det är bara att stå på hela tiden. Och det är ju jättebra för miljön.

På det här sättet lyckas alltså trafikpolitiskt illitterata sosse-politiker förena en ytterst negativ syn på järnvägen som tekniskt system med en totalt huvudlöst miljardrullning till nya järnvägsprojekt. Om valet bara hade handlat om järnvägspolitiken, hade jag röstat på Alliansen.

Bloggens borgerliga läsare har kanske börjat bli less på att jag hela tiden har besirivitg som ett problem att Alliansen fick fortsatt förtroende, om än med minsta möjliga röstunderlag. Men det handlar alltså inte bara om taktik, samarbete med andra partier eller inte, vilka befolkningsskikt som ska frias till för att få egen majoritet. Utan det handlar faktiskt också om sakpolitik.

Och den som inte själv hotas av utfärsäkring och ekonomisk missär (utan rentav tror att sådant bara existerar i den socialdemokrtiska /vänsterpartistiska retoriken) men har god insyn i andra politiska sakområden - och ser hur illa dessa sakområden har skötts av den "rödgröna röran" - att sådana personer har röstat på Alliansen borde inte förvåna någon.

Men denna blogg är ju egentligen menad som  en kristen /kyrklig blogg. Och det är min linje att kyrkan (som "institution") inte ska ta ställning för ett visst partis politik. Utan snarare är vi "kyrkan" tillsammans. Och som medlemmar i kyrkarn förverkligar vi kristendomen i och genom de profana yrken och /eller de profana politiska partier, som vi eventuellt är medlemmar i. Det fina med den allmänneliga kyrkan är ju att alla har samma Herre och kan fira gudstjänst tillsammans - oavsett om vi röstar på Moderaterna, Kristdemokraterna, Folkpartiet, Centerpartiet, Miljöpartiet, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, eller rentav Sverigedemokraterna.

"Man ska lyda Gud mer än människor". Detta innebär givetvis att kommer partiprogrammet i direkt strid med Guds ord, så är det Guds ord som gäller. Så ni kristna "alliansere", det är er skyldighet som kristna att sätta er in hur det förändrade sjukförsäkringssystemet fungerar. Och säga till era ateistiska och kanske mer okänsliga partikamrater: "Detta accepterar vi inte."

Läs vad en kristen folkpartist skriver: http://karinlangstromvinge.blogspot.com/2010/09/sjukforsakringsreglerna-behover.html