larsflemstroms

Peter Eriksson, mp, dominerar bilden och lägger ut textenmed Mona Sahlin, s, lyssnande  i bakgrunden., medan Maria Wetterstrand vänder ryggen mot Lars Ohly, v. och liksom motar ut honom ur  centrum för samarbetet. Men inte är det Socialdemokraternas röda ros, som syns tydligast. På bild efter bild visar de båda miljöpartisterna att de har förstått placeringens betydelse. Nej, detta är ingen bild som s- och  v- väljarna har önskat sig. knappast ens mp-väljarna.    


Politik är det möjligas konst, sägs det. Ett parti som vill bilda regering måste ha en majoritet bakom sig. De borgerliga partierna har haft problemet att inget parti ens har kommit i närheten av egen majoritet i Riksdagen. Inget borgerligt parti har hittills varit tillräckligt stort för att regera i minoritetsställning med stöd av något mindre stödparti.

Det borgerliga regeringsalternativets trovärdighet har berott på partiernas förmåga till samarbete. Socialdemokraternas styrka har alltid bestått i att ensamt vara regeringsdugligt. Att kunna regera utan förödande kompromisser. Att föra en sammanhållen politik, som inte ställer grupp mot grupp. 

Mona Sahlin har försökt upprepa det borgerliga succévalet 2006 genom att ständigt betona enheten med mp och v. Och varje gång har väljarsympatierna minskat.  

Vänsterpartiet har fått rätta in sig i ledet. Vi har i praktiken fått sju mittenpartier i Sveriges riksdag. Detta har utnyttjats av Sverigedemokraterna, genom att ställa pensionärer mot invandrare.