larsflemstroms

"Flickan med självporträttet". Så kallade en lärare en av de kvinnliga eleverna, när jag gick i skolan. Vi undrade varför, men det gick några terminer innan vi fick svaret: "För hon målar sig."
Då borde hon väl själv ha copy right på sitt utseende - åtminstone i målat skick?

Eller är stölder av andras konstnärliga verk legala, om man är tidningsutgivare? 

För några år sedan bråkade tjuvarna om rätten att stjäla passfoton för publicering i tidningar. Chefredaktörerna vrålade i högan sky om att yttrandefriheten var hotad om de inte fick stjäla andras utseenden. Om jag minns rätt, nekades de rätten att stjäla passfoton och andra bilder av folks utseende, som finns hos myndigheterna. Det är ju ingen fotografering som den avfotograferade ställer upp på fullt frivilligt. Man kan inte själv välja om man vill ha pass med eller utan foto. 

Och nu har chefredaktörer och TV-chefer gaddat ihop sig och hotar med en enad front mot justiitieministerns förslag till en ny lag, som förbjuder smygfotografering av hel- eller halvnakna människor i omklädningsrum, duschar och intima situationer. "Yttrandefriheten är hotad", vrålar de mediala dräggen. (Varmed jag givetvis inte menar hela journalistkåren, eller ens alla chefredaktörer och TV-chefer, utan just de som bär sig åt som drägg.) De påstår att press- och TV-fotografer inte kan jobba, om de hela tiden måste tänka sig för, så att de inte begår brott. Det räcker med systemet med ansvariga utgivare, som kan bötfällas om bilderna publiceras.

Jag förstår nu att svenska press- och TV-fotografer inte kan göra resereportage, de kan inte jobba i andra länder, där det är ett brott att fotografera arkitektritade hus, utan arkitektens tillsånd. Arkitekterna har nämligen copy ringt på de byggnader, som de ritar. I vissa länder, inte i Sverige. I Sverige har fotografen copy right. Och så även om man fotograferar av en annan fotografs bilder, eller en konstnärs målningar.

Vem har copy right på ditt utseende? Borde det inte vara du själv?

Jag tycker att den föreslagna lagen mot fotografering utan tillstånd i känsliga situationer borde utvidgas till krav på tillstånd för den som ska avfotograferas i alla situationer. Sker fotograferingen för enskilt bruk, ska man inte ha rätt att sälja bilden utan tillstånd av den avfotograferade personen. Sker fotografkeringen för publicering i en tidning, ska de tidningen inte ha rätt att sälja fotot till andra tidningar. Det sistnämnda har jag varit med om, och det fick mycket svåra konsekvenser för mig.

Det gällde en uppvaktning för en politiker. Två pressfotografer dök upp, den ena från en politisk extremisttidning, den andra från den stora, demokratiska och liberala tidningen. Jag undanbad mig fotografering, och fotografen från extremisttidningen lovade att avstå från det. Extremisttidningen köpte sedan det foto, som tagits av den andra fotografen. Det förvånar mig verkligen att den liberala pressen har ett organiserat samarbete (som det visade sig vara) med politiska extremiströrelser, med följd att enskilda integritet och demokratiska rättigheter kränks.

Jag var väl då lite för politskt oskuldsfull för att agera som jag borde ha gjort. Jag borde naturligtvis ha vänt mig till den då socialdemokratiska tidningen Aftonbladet och avslöjat samröret mellan den liberala pressen och de politska extremiströrelserna, i yttrandefrihetens namn.  Om nu Aftonbladet hade publicerat ett sådant avslöjande.

Om invandrfare från t.ex. Syrien demonstrerar mot diktatorns slakt på sitt eget folk, och demonstranterna fotograferas av den demokratiska svenska pressen, så är det fritt fram för ambassadpersonalen att köpa bilderna.

Maskerade demonstranter är obehagliga för polisen, och demonstrationer med maskerade deltagare urartar lättare än andra demonstrationer. Maskeringsförbud för demonstranter finns i andra länder, bl.a Danmark. Man borde inte vara tvungen att demonstrerar med papperskassar över huvudet för att skydda sig mot pressfotografer. Men det är vad de Carema-anställda tvingas göra om de vill demonsterar mot missförhållanden på sina arbetsplatser.

Det borde vara förbjudet att fotografera personer på nära håll eller med teleobjektiv på längre håll utan deras tillstånd. Högupplösta uppförstoringar av personer på panoramabilder (gator, badstränder) borde också kräva tillstånd av berörda personer.

Juridiskt är detta ingens svår nöt att knäcka. Ställer man sig fullt medvetet och frivilligt framför en pressfotografs kamera har man genom den handlingen givit sitt tillstånd till både fotografering och publicering av bilden. Samma sak gäller för personer, som har sådana yrken eller uppdrag, där det ligger i yrkets eller uppdragets natur att synas på bild.

Brott mot fotograferingsförbudet ska betraktas både som en integritetskränkning och som ett intrång i upphovsrätten. Alla ska ha rätt till sitt eget utseende. Och om man är så vacker, så att man kan slå mynt av sitt utseende, då ska man själv ha betalningen för bilderna.

Chefredaktörerna och TV-cheferna, som bråkar, är tjuvar. De är inte ett dugg bättre än fildelare, och olaglig fildelning är som bekant straffbart.




Den besegrades ansikte. Indianhövdingen Geronimo (1829 - 1909) poserar för fotografen Ben Wittick (1845 - 1903). Bilden är tagen 1887, ett år efter indianstammens kapitulation för de vita. Bilden får användas fritt, eftersom rättigheterna för Witticks efterlevande har gått ut för länge sedan. Många har tjänat pengar på Geronimos livsöde. Utom han själv förstås, fattig och illa behandlad. Några rättigheter hade han inte. Inte ens rätten till sitt eget utseende. Långt efter sin död har han förnedrats ytterligare genom att hans namn, som är en anglicering av hans inianska namn Goyathlay, har använts som täcknamn på världens i nutiden mest jagade skurk, Usama bin Laden. Andra kända indiankrigare turnerade med segrarna och visades upp som något slags hjälteskurkar mot betalning för en ofta skräckslagen publik. Hur kan någon ha copy right på någon annans utseende?