larsflemstroms

75 procent av dagen går till annat än jobb, lyder en rubrik i Svenska Dagbladet Näringsliv 6 juni. 

Detta innebär om arbetstiden förkortas med 2 timmar att inget arbete alls kommer att göras, om allting som nu görs på arbetstid även fortsättningvis ska ske på arbetstid. Men vilka är det som får pyssla så mycket med annat än arbete på arbetstid? Jag minns hur det var när jag var aktiv socialdemokrat och arbetade på en fabrik. Det var verkligen svårt att komma ifrån för att ringa. Det var före mobiltelefonernas tid.

Det fanns gott om offentliganställda tjänstemän i den så kallade arbetarkommunen. Dem fick man inte ringa till på kvällstid. Nej, partiarbetet skötte de på arbetstid fastän de var aställda av kommunen och inte av partiet. Som arbetare var man ständigt diskriminerad av det så kallade arbetarepartiet.

Så här står det i SvD Näringsliv (undrar hur stor del av journalisters arbetstid som används till arbete):

"Endast två timmar om dagen går åt till att jobba. Resten försvinner på möten, mejl, organisationsverksamhet och att förflytta sig, enligt en studie från konsultföretaget Ming Company som gjort tidsstudier hos kontorsanställda på sju företag i offentlig och privat sektor, skriver tidningen Arbetsliv.

Det mesta av arbetstiden består av kommunikation i olika former, visar studien. Bara 25 procent går till det som är organisationens huvudsakliga uppgift – att producera tjänster och produkter. Ju högre hierarkisk position man har i organisationerna, desto mer tid läggs på kommunikation, procedurer och förflyttningar, säger Thomas de Ming."

Det är därför vi har läkarbrist i Sverige, trots att vi aldrig har haft så många läkare. Och trots att den medicinska utvecklingen har gjort att läkarna behöver använda mindre tid till patienterna. Eller kanske just därför. Ju mindre tid som går åt till patienterna, desto mer måste arbetstiden fyllas med annat.

Svenska läkare har i internationell jämförelse låg produktivitet mätt i antal patientbesök per läkare.

I föregående inlägg skrev jag hur presstödet har förvandlats till ett lönebidrag för journalister, som skriver tidningar som (nästan) ingen läser. Och om jag slår på den så kallade melodiradion, som finanseras med den obligatoriska TV-avgiften, så är det mer prat än musik, med två överflödiga journalister som pratar mellan skivorna.

Och när partiledare intervjuas i TV så är det två journalister, som kallas "politiska kommentatorer" (ännu högre lön?)  som ställer frågorna. Produktiviteten hos radio- och TV-journalister har alltså halverats. Och vid de få tillfällen då politikerna själva är på arbetsplatsen (riksdagshuset) så använder de en stor del av arbetstiden till att stå i matkö.

Med bordsservering hade serveringspersonalen inte hunnit servera så många portioner som de nu hinner med. Men är man verkligen kvalificerad nog för att styra ett land, när man sänker sin egen produktivitet för att höja serveringspersonalens produktivitet?

Men det skulle förstås skina i ögonen om riksdagsledamöterna med sina höga löner dessutom skulle bli serverade vid borden. Att sänka ledamöternas löner för att anställa mer kringpersonal är förstås inte att tänka på?

Det hör verkligen till undantagen att politiker läser de utredningar som ligger till grund för de politiska besluten. Bakgrundsmaterialet till riksdagsbesluten är ofta på flera hundra sidor, ibland på några tusen sidor. Att visa jämlikhet med McDonald-gästerna genom att matköa är förstås viktigare än att veta vad man beslutar om?

Produktiviteten är idag så låg bland stora delar av arbetskraften, och speciellt de som har de högsta lönerna, så att man utan problem kan sänka arbetstiden. Även om det här och var skulle behövas mer kringpersonal. Och fler skådespelare och musiker som roar oss på fritiden.

Under 1970-talet var LO helfrälsta på tanken att flytta in diverse fritidsaktiviteter  - och inte minst facklig arbete och "facklig-politisk samverkan" - från fritiden till arbestiden. Det var en rättvisefråga. Och dessutom var det ett "bra argument" mot de förhatliga kraven på en arbetstidsförkortning.

När möjliga arbetstidsreformer inte genomförs, så är de väl ganska självklart att de, som har jobb, fyller ut den alltfår långa arbetstiden med annat än arbete, för att själva inte riskera arbetslöshet. Och dessutom hittar de på onödiga hinder, ondiga meritkrav (senaste exemplet är kravet på lärarlegitiation) för arbetslösa så att deras arbetslöshet permanentas. 

Det kan ju riksdagsledamöterna prata om i matkön. Men det kan vara svårt att prata med en som man verkligen behöver prata med utan att förlora sin plats i kön. 

Övertidsarbetet motsvarar nu 115.000 helitidsjobb. Övertidsarbetet har ökat allra mest inom de personalkategorier som enligt nämnda undersökning använder 75 % av arbetstiden till annat än arbete. 

Med "lunchberedning" menas i politiska sammanhang inte köksarbete. Utan att politiker eller tjänstemän bereder ärendena som de ska besluta i medan de sitter vid matbordet och väntar på att bli serverade.