larsflemstroms

Att stora mediaföretag, som har så stor opinionsbildande kraft så att de kan påverka både valresultat, utrikespolitik och socialförsäkringspolitik (nästan liv eller död för de utförsäkrade) och kriminalpolitik och drogpolitik, fraterniserar med den organiserade brottsligheten, måste granskas.

Vilka motiv har AB:s chefredaktör Jan Helin, vilka nyheter försöker han hålla undan från läsarna genom att upplåta löpsedlar och förstasidor åt kungadravlet? Hur stort är knarkberoendet hos huvudstadens journalistkår? Och varför undanhåller AB bevis, som polisen borde ha, om man nu har kommit över bilderna?

Ja, vad är det som en korrumerad, försupen och nerknarkad journalistkår försöker dölja. (Obs. Jag påstår inte att alla journalister är sådana - men varför tiger de?)

Hotet mot informationsfriheten kommer inte från någon statlig censur, utan från "bruset", att pseudonyheterna nu dominerar så totalt, så att det är svårt att tränga igenom till de verkliga nyheterna.

Här pratar hycklarna på ledarredaktionerna om att blotta misstanken att kungen varit ute på amorösa äventyr gör kungen till en säkerhetsrisk. Men är då inte medias och enskilda journalisters beroendeställning till hallickar och knarkhandlare också en säkerhetsrisk?

I synnerhet drogproblemen tystas ner och förvisas från de opinionsledande nyhets- och ledarsidorna. Vi läser om mord på öppen gata, som slentrianmässigt förklaras som "uppgörelser i under världen", men inga analyser om vilka marknader som gängen delar mellan sig.

Just nu borde vi också diskutera både fortsatta och nya civila hjälpinsatser i Libyenl. men media ger oss inte ens en ordentlig nyhetssrapportering från slagfälten i kriget. Utan återger okritiskt propagandalögner från Khadaffiregiem, om stora civlia offer för NATO:s bomber.

- -
Under slutet av 1800-talets spreds stora färplanscher av en lycklig kungafamilj. Så indoktrinerades fattigfolket i det borgerliga familjeidealet. Även om det skulle vara sant att kungen själv har bidragit till att den falska bilden av kungafamiljen som idalfamiljen, måst jag fråga: So what?

De enda som förlorar på att prinsessbröllopen mister sin glans är ju den kungafjäskande delen av journalistkåren. De får väl övergå från att vara sagobérättare till att bli skandalhyenor, de också.

Kungen är kanske bara representativ för sitt folk, som slängt gamla äktenskapsideal om livslång trohet mm på sophögen för lnge sedan?

Den viktorianska dubbelmoralen och låtsasindikationen klär kvällspress-hyenorna särskilt dåligt.

Men det finns en sak i hyenornas drev som är särskilt osmaklig: att de ger sig på kungen som privatperson. Det är inte bara statschefen, utan (ffa) Carl Gustaf som man fförbryter sig mot. Det var inte bara statsministern och utrikesministern som mördades, utan även Olof och Anna.

Det är fegt att ge sig på människan bakom rollen.