Fel pudel?
Politikernas personliga ansvar. Håkan Juholts möjligheter att reda ut krisen handlar inte bara – eller ens främst – om vad som varit lagligt eller i fas med riksdagens regelverk. Det handlar i stället om möjligheterna att ta steget från skam till skuld. Om Juholt trovärdigt kan visa hur han ser på sitt personliga ansvar, få sin begäran om förlåtelse att tas emot som genuin och få löftet om bättring att framstå som ärligt, kan han till och med gå stärkt ur denna svåra kris, skriver Peter Weiderud, ordf för kristna socialdemokrater, på DN Debatt:
Men Weiderut gör flera grundläggande fel. Han blandar ihop religion och politik på ett osamkligt sätt. Svenskarna är överlag inget religiöst folk, och hur som helst kan inte folket sätta sig i Guds ställe och utdela förlåtelse.
Det är däremot riktigt att det inte finns några felfria människor och att inte ens partiledare är syndfria. Men det är lite väl magstarkt att Juholt ena stunden förväntas vara hela partiets frälsare för att i nästa stund vara ångerfull syndare.
Frågan är i stället om inte Juholt har satt krokben för sig själv genom att lyssna på slika råd. Jag hörde intervjun med honom där han bekände sin svåra synd genom att ständigt upprepa att han hade gjort fel, att det var hans fel, att han inte skyllde på någon annan, att hela ansvaret var hans, att han inte hade tagit sitt ansvar osv.
Ju mer intervjun framskred desto mer irriterad blev jag över att han aldrig lyckades kläcka ur sig vilken bestämmelse han hade brutit mot, det började alltmer likna syndabekännelsen i kyrkan: "Jag är skyldig till mer synd än jag själv förstår". Partifolkets reaktioner har följt klassiska teologiska stridslinjer om lag eller nåd, dvs om vi tror på en straffande eller förlåtande Gud.
PR-konsulter är experter på PR och inget annat. PR-konsultens strategi, som följts av Juholt, har varit att Juholt inte i eferhand ska ertappats med att ha ljugit till sin egen fördel. Vilket han riskerat att göra om han hade förnekat att han gjort fel. I stället har han ljugit till sin egen nackdel. Han har sagt att han har gjort fel utan att någón har överbevisat honom om att han har gjort fel.
Därmed inte sagt att han har ljugit medvetet. När alla pekar på en och säger Du har gjort fel, fel, fel, är det risk att man börjar tro att man faktiskt har gjort fel.
Och det är rena dumheterna att en riksdagsledamot skulle hinna läsa igenom allt, vare sig det nu gäller regelverk som man själv har att följa eller beslut om rikets framtid. Hur många ledamöter läser igenom alla handlingar till kommunfullmäktige-mötena, som dock är betydligt tunnare än de propositioner (ibland på flera tusen sidor) som riksdagen ska ta ställning till.
Själv har jag läst igenom relevanta delar av regelverket och inte lyckats hitta någon bestämmelse som Juholt kan antas ha brutit mot. Men jag kan förstås ha fel. Ingen människa är, som bekant, ofelbar. Men vi är i så fall en snabbt växande skara personer som har fel.
Peter Johansson skriver på sin blogg Röda berget att Juholt kanske har brutit mot någon "underförstådd" regel. Jag undrar om inte denna "underförstådda" regel är ett påhitt av den socialdemokratiska propagandamaskinen för att framställa den nya centerledaren Annie Loof i dålig dager. Att den egna partiledaren kunde bli offer för samma lögn tänkte man inte på. (Vilket visar att Juholt inte var tillfrågad.)
Ledarskribenten Hanne Kjöller på DN erkänner att det har saknats grund för påståenden på ledarplats i DN. Man har litat på mytomanen i Aftonbladet.
Frilansjournalisten Ingemar Lindmark skriver: "PR-experter menar att Juholt gjort en bra pudel. Men frågan är om inte avbönen 'jag har gjort fel' var onödig. 'Jag har tagit del av reglerna som säger att om man är två som bor i samma lägenhet så utgår halv ersättning'. Men vilka regler, det borde s-ledaren berättat om han varit en skickligare krishanterare. Pudeln satt kanske fint politiskt, men juridiskt...?"
http://www.newsmill.se/artikel/2011/10/10/s-ledaren-kritiseras-p-felaktiga-grunder
