larsflemstroms

Jaha. Så har det varit kyrkomöte, och diskussioner om prästers vigselbehörighet. I en motion föreslås att präster ska ha rätt att "lämna tillbaka" vigselbehörigheten till staten. I en annan motion, som närmast kan ses som en motmotion, föreslås tvärtom att det ska säkerställas att alla präster har vigselbehörighet.

Detta kommenteras på en katolsk blogg, engts blogg. Efter att ha följt Bengts blogg under flera år, stärks intrycket att Bengt systematiskt underblåser fraktionsstrider i Svenska kyrkan.

Ända sedan Sverige kristnades har kyrkan kämpat för att kyrkvigseln skulle bli det enda lagligen erkända sättet att ingå äktenskap i Sverige. Efter att under en längre tid varit rådande praxis uppnåddes målet formellt i den nya lagstiftningen 1734.

Emellertid blev det problem med de katolska prästernas vigselrätt, som före 1873 bara hade gällt utländska medborgare. Det kunde hända att ingen kyrkas präster ville viga till s.k. blandäktenskapet. Därför infördes 1908 borgerlig vigsel för par som hade laglig rätt att ingå äktenskap, men inte ville gifta sig i kyrkan (ateister!) eller ingen kyrka ville viga dem.

Prästers rätt att vägra viga är en grundsten i den svenska rättsordningen och är kodifierad i 1975 års lag om befrielse från vigselplikt för vissa statstjänstemän (präster) och senast i det nya äktenskapsbeslutet 2009.

Det finns alltså ingenting att bråka om, utan tvärtom måste man försvara det juridiskt giltiga kristna äktenskapet, som ju även var Katolska kyrkans ideal för franska revolutionen - och mig veterligt fortfarande är det i länder där den katolska kyrvigseln erkänns juridiskt.

Att katolska präster, med fara för eget liv, fortsatte att viga under franska revolutionen, i trots mot de statliga myndigheterna och utan juridiskt giltighet, ser jag som en självklarhet. 

Ändå har vi idag en katolsk lobby som försöker avskaffa kyrkvigslarnas rättsverkningar. Jag beklagar att Svk-prästen Håkan Sunnliden har gått i fällan. Det är i och för sig olyckligt att vigselbehörigheten inte följer automatiskt med prästvigningen.

Jag har nu lyssnat på en radiointervju mellan Sunnleden och Olle Burell, s-ledamot i kyrkomötet, där Burell mycket tydligt säger att präster viger på kyrkans och inte på statens uppdrag.

Att behörigheten prövas av en statlig myndighet, och inte av kyrkan själv, är en icke självklar svensk tolkning av internationell äktenskapsrätt, som måste följas för att i Sverige ingångna äktenskap ska ha internationell giltighet.

Det är det svenska begreppet "myndighetsutövning", som mig veterligt saknar direkt motsvarighet i andra länder ("authorites" är inte samma sak som "myndigheter"), som spökar.

Det är samma idioti som att tågledning ska vara myndighetsutövning och handhas av en statlig myndighet (Trafikverket), och inte av tågbolagen själva, vilket är en väsentlig förklariring till det s.k. tågkaoset.

Detta borde angripas juridiskt över hela fältet och inte genom fraktionsstrider inom kyrkan, där enskilda präster obstruerar genom att "lämna tilbaka vigselrätten".

Det är rent komiskt att Bengt anför som bevis på Svenska kyrkans förfall att kyrkans bekännelseskrifter inte är mer vägledane än de är. Ska de följas till punkt och pricka ska vi göra rent hus med katolicismen.

Ståndpunkten är ju att den påveledda kyrkan, inte Svenska kyrkan, har utträtt ur den universella kyrkan.

De svenska katolikerna tillför inte Svenska kyrkan något gott, utan snarare splittring. Både splittring internt och splittring mellan Svenska kyrkan och påvekyrkan, som internationellt är mycket mer positiv till ekumenik än den svenska delen.

Kyrkan har inte mottagit vigselrätten från staten, utan det är precis tvärtom. Staten har fått uppdraget att registrera ingångna (och upplösta) äktenskap från kyrkan. Detta kan bevisas både historiskt och teologiskt.

Det har bara gått 20 år sedan staten tog över folkbokföringen från kyrkan.

All överhet är av Gud, inte tvärtom.