När i h-e blev det socialdemokratisk lära att alla ska vara lika fattiga?
Denna fråga ställde jag i förrgår på en sosseblogg. Idag fick jag svar från en av de många borgerliga partisympatisörer, (sign Andreas) som häckar i kommentarsfälten på sosse-bloggarna, ivriga att ge väljarna SIN syn på vad socialdemokratisk politik går ut på:
"Lars: 'Och när i h-e blev det socialdemokratisk lära att alla ska vara lika fattiga?'
'Fattigdomen fördrages med jämnmod, då den delas av alla' - socialdemokraternas Ernst Wigforss i en motion till vårriksdagen 1928.
Mitt svar följer här:
Jag känner till det uttalandet. Det handlade då om skärpt avsbeskattning, och var alls inte något program för att göra alla fattiga, utan snarare tvärtom.
De borgerliga partierna förvrängde detta till att Wigforss ansåg att fattigdomen var eftersträvansvärd.
Och detta är ju ledmotivet i mediadrevet, -och inte minst Lena Mellins utfall - mot de ledande socialdemokrater, som inte är födda inom överklassen, att de ska leva som "vanligt folk". och att det här finns en särskilt sosse-moral, som är mycket strängare än de moraliska krav som man kan ställa på borgerliga politiker.
1928 var alla arbetare fattiga (jmfr uttrycket "fattig arbetare"), men fattigdomen var ojämnt fördelad inom arbetarklassen. Det var detta som Wigforss ville ändra på, så vitt jag förstår. Försöken att framställa Wigforss som något slags extrem jämlikhetsivrare stöds inte av hans författarskap och politiska gärning.
"Centralt i hans samhällssyn var behovet av visioner, helhetssyn och klassamarbete. Utifrån provisoriska utopier och politisk styrka samverkar arbetarklassen med andra grupper för att skapa ett bättre samhälle. Processen förutsätts vara ständigt pågående. På ett modernt språk kan man säga att socialdemokratin, med Wigforss som främste strateg, kom att under flera decennier styra den politiska dagordningen. Under denna period förvandlades Sverige från ett fattigsamhälle till en ledande välfärdsstat."
http://www.wigforss.org/
Som eklektiker (en person som har ägg från flera hönor i sin korg) var det Wigforss, och inte någon folkpartistisk tänkare, som skapade SOCIALLIBERALISMEN - en ideologi som fp har försökt knycka och göra till sin, men lyckats dåligt med att omsätta i praktisk handling.
Wigforss var för mig ända till de sista månader bara ett namn, men ju mer jag läser om honom desto mer förvånad blir jag av att hans idéer var så lika mina egna. Jag är helt övertygad om att socialdemokratins kris, som nu blivit så uppenbar, började när man efter 1968 började orientera sig bort från Wigforss idéer och mer eller mindre införlivade de vänstersocialistiska idéer (bl.a. att ekonomiska kriser inte kan lösas utan att kapitalismen avskaffas) som Wigforss bekämpade.
Svenskarna är i grunden liberaler. Den klassiska svenska socialdemokratin är eklektisk (en kombination av liberalism och marxism). Det är kanske BÅDE ... OCH som i alltför hög grad lyser med sin frånvaro hos nutida socialemokrater, som är ANTINGEN högersossar (liberaler) ELLER vänstersossar (socialister /marxister)?
Låt inte de politiska motståndarna definiera socialdemokratisk lära! Att alla ska vara lika rika, är visserligen en utopi, men ligger närmare den socialdemokrastiska visionen än att alla ska vara lika fattiga - och Wigforss tryckte ju mycket starkt på behovet av visioner för att uppnå det som är möjligt att uppnå.
Lena Mellin och övriga borgarpresskolumnister ljuger!
(Lena Mellin, som tidigare var nyhetschef på Aftonbladet, är nu chef för samhällsredaktionen och är kolumnist på tidningen. Tillsammans med ansvariga utgivaren Jan Helin har hon lett drevet mot Håkan Juholt. Trots att hon inte är socialdemokrat och skryter med att hon inte ens röstar - och trots att Aftonbladet till 91 % ägs av den privata Skibstedtkoncernen - uppfattas tidningen fortfarande som socialdemokratisk och Lena Mellin som som en socialdemokratisk ledarskribent, som är fast förankrad i socialdemokratisk ideologi. Tidningen kallar sig "oberoende socialdemokratisk". En riktigare benämning hade varit "beroendeframkallande kapitalistisk".)
- - - -
Håkan Juholt är inte den första s-ledare som har tjänat mycket på sitt uppdrag. Ett annat exempel är Göran Persson, som dock - trots att han var statsminister - tjänade mindre än hustrun Anitra Steen, som varit chef för Systembolaget. De statliga företagscheferna ska ju tjäna lika mycket som de privata. Konkurrensen ...
Men det var busenkelt att bygga upp ett drev kring bostadsersättningarna till en person som förutom sin lön från riksdagen på 56000 kr /mån får ett arvode på 88000 kr /mån - från ett parti som har fått göra sig av med en massa medarbetare på grund av valförlusten. Partistödet från staten beräknas ju på det senaste valresultatet.
Kravet att statsministern och oppositionsledaren ska leva som "vanligt folk" ter sig emellertid som en sörgårdsdröm, sedan två ministrar (Olof Palme och Anna Lindh) blivit mördade. Mona Sahlin levde under ständiga mordhot. Och Fredrik Reinfeldt kan inte heller leva som vanligt folk, även om han själv skulle vilja. Enligt uppgift var det f.ö. Säpo och inte han själv som krävde att han ska bo i Sagerska palatset - där även hans fru bor utan att behöva bidra till hyran. Den betalar staten, och är tydligen skattefri. Reinfeldt förmånsbeskattas däremot för vissa ombyggnader och kringarrangemang, som var ett villkor från honom för att öht flytta in.
Att de högst uppsatta politikerna INTE KAN leva som vanligt folk är emellertid ett stort problem ur demokratisk synpunkt. För varje år som går, blir den tiden när de själva levde som "vanligt folk", om de någonsin har gjort det, alltmer avlägsen. Och minnesbilderna från livet som "vanigt folk" blir alltmer inaktuella. Dessutom försvåras kontakten med "vanligt folk" av de ständiga säkerhetsarrangemangen, utan de flesta kontakterna sker med relativt välbeställda partiföreträdare.
De drev som Lena Mellin och andra journalister driver i personligt makt- och girighetssyfte förvärrar givetvis hotbilderna mot ledande politiker.
Likväl anser jag att vi behöver en debatt om de ekonomiska ersättningarna till riksdagsledamöter och andra ledande politiker. Men det ska vara en debatt utan övertoner av FALSK MORAL, vilket inte alls utesluter att även moralaspekter måste diskteras. Jag hoppas kunna återkomma med inlägg i den debatten.
_______________________
Bilden, tagen 1947: Tiderna förändras. Finansminister Ernst Wigforss letar efter taxipengar i sin egen portmonnä. På den tiden kunde höga politiker röra sig fritt bland vanligt folk. Och kunde med egna ögon och öron se och höra vilka konsekvenser deras politik fick för vanligt folk. Men betyder det att de själva levde precis som vanligt folk? Hur många hade råd att åka taxi till vardags? Men de flesta hade väl ändå åkt taxi någon gång i livet, vilket ytterst få hade gjort 1928.
De borgerliga partierna förvrängde detta till att Wigforss ansåg att fattigdomen var eftersträvansvärd.
Och detta är ju ledmotivet i mediadrevet, -och inte minst Lena Mellins utfall - mot de ledande socialdemokrater, som inte är födda inom överklassen, att de ska leva som "vanligt folk". och att det här finns en särskilt sosse-moral, som är mycket strängare än de moraliska krav som man kan ställa på borgerliga politiker.
1928 var alla arbetare fattiga (jmfr uttrycket "fattig arbetare"), men fattigdomen var ojämnt fördelad inom arbetarklassen. Det var detta som Wigforss ville ändra på, så vitt jag förstår. Försöken att framställa Wigforss som något slags extrem jämlikhetsivrare stöds inte av hans författarskap och politiska gärning.
"Centralt i hans samhällssyn var behovet av visioner, helhetssyn och klassamarbete. Utifrån provisoriska utopier och politisk styrka samverkar arbetarklassen med andra grupper för att skapa ett bättre samhälle. Processen förutsätts vara ständigt pågående. På ett modernt språk kan man säga att socialdemokratin, med Wigforss som främste strateg, kom att under flera decennier styra den politiska dagordningen. Under denna period förvandlades Sverige från ett fattigsamhälle till en ledande välfärdsstat."
http://www.wigforss.org/
Som eklektiker (en person som har ägg från flera hönor i sin korg) var det Wigforss, och inte någon folkpartistisk tänkare, som skapade SOCIALLIBERALISMEN - en ideologi som fp har försökt knycka och göra till sin, men lyckats dåligt med att omsätta i praktisk handling.
Wigforss var för mig ända till de sista månader bara ett namn, men ju mer jag läser om honom desto mer förvånad blir jag av att hans idéer var så lika mina egna. Jag är helt övertygad om att socialdemokratins kris, som nu blivit så uppenbar, började när man efter 1968 började orientera sig bort från Wigforss idéer och mer eller mindre införlivade de vänstersocialistiska idéer (bl.a. att ekonomiska kriser inte kan lösas utan att kapitalismen avskaffas) som Wigforss bekämpade.
Svenskarna är i grunden liberaler. Den klassiska svenska socialdemokratin är eklektisk (en kombination av liberalism och marxism). Det är kanske BÅDE ... OCH som i alltför hög grad lyser med sin frånvaro hos nutida socialemokrater, som är ANTINGEN högersossar (liberaler) ELLER vänstersossar (socialister /marxister)?
Låt inte de politiska motståndarna definiera socialdemokratisk lära! Att alla ska vara lika rika, är visserligen en utopi, men ligger närmare den socialdemokrastiska visionen än att alla ska vara lika fattiga - och Wigforss tryckte ju mycket starkt på behovet av visioner för att uppnå det som är möjligt att uppnå.
Lena Mellin och övriga borgarpresskolumnister ljuger!
(Lena Mellin, som tidigare var nyhetschef på Aftonbladet, är nu chef för samhällsredaktionen och är kolumnist på tidningen. Tillsammans med ansvariga utgivaren Jan Helin har hon lett drevet mot Håkan Juholt. Trots att hon inte är socialdemokrat och skryter med att hon inte ens röstar - och trots att Aftonbladet till 91 % ägs av den privata Skibstedtkoncernen - uppfattas tidningen fortfarande som socialdemokratisk och Lena Mellin som som en socialdemokratisk ledarskribent, som är fast förankrad i socialdemokratisk ideologi. Tidningen kallar sig "oberoende socialdemokratisk". En riktigare benämning hade varit "beroendeframkallande kapitalistisk".)
- - - -
Håkan Juholt är inte den första s-ledare som har tjänat mycket på sitt uppdrag. Ett annat exempel är Göran Persson, som dock - trots att han var statsminister - tjänade mindre än hustrun Anitra Steen, som varit chef för Systembolaget. De statliga företagscheferna ska ju tjäna lika mycket som de privata. Konkurrensen ...
Men det var busenkelt att bygga upp ett drev kring bostadsersättningarna till en person som förutom sin lön från riksdagen på 56000 kr /mån får ett arvode på 88000 kr /mån - från ett parti som har fått göra sig av med en massa medarbetare på grund av valförlusten. Partistödet från staten beräknas ju på det senaste valresultatet.
Kravet att statsministern och oppositionsledaren ska leva som "vanligt folk" ter sig emellertid som en sörgårdsdröm, sedan två ministrar (Olof Palme och Anna Lindh) blivit mördade. Mona Sahlin levde under ständiga mordhot. Och Fredrik Reinfeldt kan inte heller leva som vanligt folk, även om han själv skulle vilja. Enligt uppgift var det f.ö. Säpo och inte han själv som krävde att han ska bo i Sagerska palatset - där även hans fru bor utan att behöva bidra till hyran. Den betalar staten, och är tydligen skattefri. Reinfeldt förmånsbeskattas däremot för vissa ombyggnader och kringarrangemang, som var ett villkor från honom för att öht flytta in.
Att de högst uppsatta politikerna INTE KAN leva som vanligt folk är emellertid ett stort problem ur demokratisk synpunkt. För varje år som går, blir den tiden när de själva levde som "vanligt folk", om de någonsin har gjort det, alltmer avlägsen. Och minnesbilderna från livet som "vanigt folk" blir alltmer inaktuella. Dessutom försvåras kontakten med "vanligt folk" av de ständiga säkerhetsarrangemangen, utan de flesta kontakterna sker med relativt välbeställda partiföreträdare.
De drev som Lena Mellin och andra journalister driver i personligt makt- och girighetssyfte förvärrar givetvis hotbilderna mot ledande politiker.
Likväl anser jag att vi behöver en debatt om de ekonomiska ersättningarna till riksdagsledamöter och andra ledande politiker. Men det ska vara en debatt utan övertoner av FALSK MORAL, vilket inte alls utesluter att även moralaspekter måste diskteras. Jag hoppas kunna återkomma med inlägg i den debatten.
_______________________
Bilden, tagen 1947: Tiderna förändras. Finansminister Ernst Wigforss letar efter taxipengar i sin egen portmonnä. På den tiden kunde höga politiker röra sig fritt bland vanligt folk. Och kunde med egna ögon och öron se och höra vilka konsekvenser deras politik fick för vanligt folk. Men betyder det att de själva levde precis som vanligt folk? Hur många hade råd att åka taxi till vardags? Men de flesta hade väl ändå åkt taxi någon gång i livet, vilket ytterst få hade gjort 1928.
Kommentarer
Trackback
