Psykiatrisk tvångsvård: När rättsväsendet svek sin rättsvårdande uppgift
Bloggen har haft fler läsare en vanligt de senaste dagarna. Man har tydligen uppmärksammat min inlägg om rättslsheten för psykatripatienter. Jag vill förtydliga att inläggen inte handlar om missbrukare eller kriminella personer. (Rättspsykatrin är dock till vissa delar en bluffvetenskap, som styrs mer av föråldrade rättsregler än av forskningsresultat, och som därför också borde granskas.) Eftersom detta är en kristen blogg, måste jag avsluta ämnet med detta inlägg för att återgå till teologiska frågor.
Domstolsjuristerna skyller på att de inte kan ifrågasätta läkares diagnoser. Trots att man har tillgång till egen psykiatrisk expertis som rådgivare till domstolarna. Det var nämligen för att det måste finnas någon som ifrågasätter läkares diagnoser som lagen ändrades 1992 så att en domstol, och inte den behandlande läkaren själv tar beslut om tvångsvård som första instans. Visserligen fanns redan förut möjlighet att överklaga, men alla felaktigt tvångsvårdade patienter vågade inte göra det. Och den läkare- och vårdpersonaldominerade Utskrivningsnämnden, som överklagandeinstansen hette, var ingen domstol.
Lagändringen, som drevs igenom av patient- och anhörigorganisationen RSMH, ledde emellertid till att rättslösheten för patienterna blev ännu sämre, åtminstone formellt sett. I praktiken torde dock antalet direkta rättsövergrepp från läkare mot patienter ha blivit färre, på grund av den respekt som de flesta människor, inklusive läkare, har för domstolar. Läkarna skulle bara veta hur domstolarna under 20 år har försummat sin rättsvårdande uppgift. Läkares respekt för jurister är ingenting jämfört med juristers respekt för läkare. Ofta får ett läkarutlåtande avgöra svårdömda mål, som egentligen inte har ett dugg med psykiatrisk vård att göra.
Man sågar inte av den gren man sitter på. Och ett läkarutlåtande kan befria jurister från dåligt samvete för felaktiga domslut. Jag skriver detta utifrån egen erfarenhet som med-beslutsfattare i mål om psykiatrisk tvångsvård. Ett typiskt psykiatrimål brukar ta 20 minuter från föredragning av målet för rättens ledamöter till avkunnad dom. Som om detta inte vore nog i "effektivitet" diskuteras eller planeras nu videorättegångar, där patienterna inte ens är närvarande i rättssalen. Patienterna kommer inte ens att se dem, som dömer.
Inga andra mål som handlar om att frihetsberöva någon tar så kort tid. Ett mål om tvångsvård för missbrukare tar vanligen 2 1/2 gånger så lång tid. Dessutom har rättens ledamöter fått ut handlingarna i missbrukarvårdsmålen i förväg för påläsning. Det brukar vara digra akter, som det brukar ta ett par timmar att läsa igenom. Denna tydliga diskriminering av psykiatripatienter har påtalats i en utredning av Umeå universitet för några år sedan. Detta visar hur människovärdet graderas av det svenska rättsväsendet.
Omn de kriterier för psykiatrisk tvångsvård som gällde 19967 - 1991, hade fortsatt att gälla sedan domstolarna tagit över tvångsvårdmålen i första och andra instans, hade sannolikt reboundeffekt-skandalen, som jag skrev om i de tidigare inläggen, blivit avslöjade. I stället har domstolarna dömt patienter, som drabbats av rebondfenomen till fortsatt tvångsvård. Det är som att döma en alkoholist som inte tål alkohol till tvångsmedicinering med alkohol.
I övrigt finns inga likheter mellan alkholabstinens och reboundeffekter av receptorpåverkande mediciner. Medicinutsättning för en patient, som drabbats av reboundeffekter, är betydligt svårare än att avvänja en alkoholist med abstinensbesvär. Domstolarna har hjälpt landstingen att spara stora pengar på att slippa behandla vårdskadorna efter medicineringen. Felet är att ingen läkare någonsin har behövt bevisa för en svensk domstol att den tvångsmedicinering, som vanligen är syftet med tvångsvården, har varit till gagn för patienten. Det kriteriet försvann alltså när domstolarna tog över besluten från läkarna. Reboundeffekterna har varit välkända bland läkarna åtminstone sedan 2003, då två artiklar om just reboundfenomen publicerades i Läkartidningen nr 11.
Det troligen bästa sättet att behandla reboundfenomen är att övergå till intermittent medicinering med allt längre intervaller mellan medicineringstillfällena, tills patienten är medicinfri, vilket eventuellt kan ta flera år. Många patienter har själva försökt bli medicinfria på detta sätt, eftersom de inte fått någon hjälp från vare sig sjukvården eller rättsväsendet, men misslyckats totalt. De har "drabbats" av en euforisk känsla av att äntligen ha blivit medicnfria, trots att flera månader har återstått tills det målet är uppnått. De har alltså avbrutit medicineringen helt i förtid. återstår. Detta kan ju tyckas omdömeslöst, men denna "omdömeslöshet" är ett säkert tecken på att en ny kraftig reboundattack är på gång inom ett eller två dygn.
Någon vecka senare sitter de i domstolen och försäkrar att de ska ta sin medicin frivilligt om de bara slipper tvångsvård, vilket rätten givetvis inte tror på. Men noga räknat bryter domstolen mot lagen i det fallet.
Tvångsvård är endast tillåten om patienten motsätter sig vård - vilket patienterna givetvis snabbt lär sig att de inte ska göra.. "Inte trovärdigt" samtycke kan däremot vara ett kriterium för tvångsvård för missbrukare.
Kriteriet "motsätter sig vård" är ännu ett exempel på patienternas rättslöshet i dessa skenrättegångar. Det räcker atlltså att patienten säger att han / hon inte behöver vård, eller "vill bli frisk genom Jesus", för att rätten ska döma till tvångsvård. Det behövs alltså inget objektivit kriterium, att vården behövs (det kriteriet avskaffades 1992) för att rätten ska döma till tvångsvård. Och har man sagt att man "vill bli frisk genom Jesus", så har man sagt att man lider av religiösa vanföreställningar.
Men tvångsvård kan alltså de facto vara nödvändig för en lyckat medicinutsättning, för att patienten ska ta de medicindoser som måste tas under utsättningstiden. Men även på den punkten sviker domstolarna patienterna. Syftet med tvångsvården, att patienten ska göras medicinfri och inter åsamkas ett ännu värre medicinberoende, borde ju anges i rättens beslut. Men säg den jurist som vågar tala om för en läkare vad som är syftet med vården.
Enligt uppgift ansvarar den läkare, som sätter in medicinen, för att medicinen sätts ut, men med ständiga läkarbyten finns ingen som ansvarar för detta. Det borde ju vara sjukvårdens och inte den enskilda läkarens ansvar. Dessutom påbörjas medicineringen ofta av allmänläkare, som inte tar något ansvar alls. Undersökningar visar att den genomsnittliga allmänläkare väljer både farligare mediciner och högre doser än den genomsnittliga specialisten i psykiatri. För höga medicindoser mångdubblar risken för reboundeffekter vid medicinutsättning.
Kristdemokraterna, som jag misstänker är köpta av läkemedelsindustrin, har varit pådrivande bakom överförskrivningen av psykatriska mediciner. Naturligtvis vägrar kd att begränsa förskrivningsrätten av psykiatriska mediciner till läkare, som verkligen är specialister i psykiatri. Det är skrämmande att ett parti, som tar så lätt på risken att patienter blir allvarligt skadade av överförskrivning av farliga mediciner, faktiskt ansvarar för sjukvårdsfrågorna i regeringen.
Jag får ofta frågan om jag inte tror att tvångsvård kan vara nödvändig i vissa fall. Men det är faktiskt en ovidkommande fråga i en diskussion om rättssäkerhet. Syftet med att domstolarna tog över besluten från läkarna var alltså att rättssäkerheten skulle bli bättre, inte sämre. Det borde vara självklart att en påbörjad behandling ska avslutas efter uppnått resultat, eller åtminstone när det har gått så lång tid så att fortsatt medicinering gör större skada än nytta. Eller inte gör någon nytta alls, utan enbart skada.
Nu ska jag avsluta med att psykvårdens stjärna steg som en sol på en molnfri himmel när Sverige fick en för sin tid oerhört modern strafflag 1865. Förut kunde man nämligen sätta folk i fängelse, lite hur som helst, utan stöd i någon lag. Sjukvården tog alltså över dessa olagliga bestraffningar. En diagnos var detsamma som förlust av normala mänskliga rättigheter. Och så är det fortfarande. Somliga domare har ingen utbildning alls i psykatri och är fullsmockade med fördomar, andra fick en marginell utbildning 1991, när reboundeffekterna fortfarande var okända eller förnekade av läkarkåren.
Förutom att den, som har fått en psykiatrisk diagnos (och då speciellt schizofreni) frånkänns normala mänskliga rättigheter, handlar det också om vilken proecessrätt som gäller för olika mål. Den juridiskt intresserade uppmanar jag att läsa läroböcker i processrätt och speciellt vad som skrivs om bevisbördan i mål mellan en myndighet och en enskild. Hur ska en person, som är frihetsberövad genom ett interimistiskt beslut om tvångsvård och dessutom neddrogad med psykiatriska mediciner kunna bevisa att han /hon inte är sjuk? Och när varje försök att bevisa att han /hon inte behöver tvångsvård, vänds emot honom?
Medan den part, som har den dokumenterade sakkunskapen, d.vs. den behandlande läkaren, inte behöver bevisa någonting alls!
Domstolsjuristerna skyller på att de inte kan ifrågasätta läkares diagnoser. Trots att man har tillgång till egen psykiatrisk expertis som rådgivare till domstolarna. Det var nämligen för att det måste finnas någon som ifrågasätter läkares diagnoser som lagen ändrades 1992 så att en domstol, och inte den behandlande läkaren själv tar beslut om tvångsvård som första instans. Visserligen fanns redan förut möjlighet att överklaga, men alla felaktigt tvångsvårdade patienter vågade inte göra det. Och den läkare- och vårdpersonaldominerade Utskrivningsnämnden, som överklagandeinstansen hette, var ingen domstol.
Lagändringen, som drevs igenom av patient- och anhörigorganisationen RSMH, ledde emellertid till att rättslösheten för patienterna blev ännu sämre, åtminstone formellt sett. I praktiken torde dock antalet direkta rättsövergrepp från läkare mot patienter ha blivit färre, på grund av den respekt som de flesta människor, inklusive läkare, har för domstolar. Läkarna skulle bara veta hur domstolarna under 20 år har försummat sin rättsvårdande uppgift. Läkares respekt för jurister är ingenting jämfört med juristers respekt för läkare. Ofta får ett läkarutlåtande avgöra svårdömda mål, som egentligen inte har ett dugg med psykiatrisk vård att göra.
Man sågar inte av den gren man sitter på. Och ett läkarutlåtande kan befria jurister från dåligt samvete för felaktiga domslut. Jag skriver detta utifrån egen erfarenhet som med-beslutsfattare i mål om psykiatrisk tvångsvård. Ett typiskt psykiatrimål brukar ta 20 minuter från föredragning av målet för rättens ledamöter till avkunnad dom. Som om detta inte vore nog i "effektivitet" diskuteras eller planeras nu videorättegångar, där patienterna inte ens är närvarande i rättssalen. Patienterna kommer inte ens att se dem, som dömer.
Inga andra mål som handlar om att frihetsberöva någon tar så kort tid. Ett mål om tvångsvård för missbrukare tar vanligen 2 1/2 gånger så lång tid. Dessutom har rättens ledamöter fått ut handlingarna i missbrukarvårdsmålen i förväg för påläsning. Det brukar vara digra akter, som det brukar ta ett par timmar att läsa igenom. Denna tydliga diskriminering av psykiatripatienter har påtalats i en utredning av Umeå universitet för några år sedan. Detta visar hur människovärdet graderas av det svenska rättsväsendet.
Omn de kriterier för psykiatrisk tvångsvård som gällde 19967 - 1991, hade fortsatt att gälla sedan domstolarna tagit över tvångsvårdmålen i första och andra instans, hade sannolikt reboundeffekt-skandalen, som jag skrev om i de tidigare inläggen, blivit avslöjade. I stället har domstolarna dömt patienter, som drabbats av rebondfenomen till fortsatt tvångsvård. Det är som att döma en alkoholist som inte tål alkohol till tvångsmedicinering med alkohol.
I övrigt finns inga likheter mellan alkholabstinens och reboundeffekter av receptorpåverkande mediciner. Medicinutsättning för en patient, som drabbats av reboundeffekter, är betydligt svårare än att avvänja en alkoholist med abstinensbesvär. Domstolarna har hjälpt landstingen att spara stora pengar på att slippa behandla vårdskadorna efter medicineringen. Felet är att ingen läkare någonsin har behövt bevisa för en svensk domstol att den tvångsmedicinering, som vanligen är syftet med tvångsvården, har varit till gagn för patienten. Det kriteriet försvann alltså när domstolarna tog över besluten från läkarna. Reboundeffekterna har varit välkända bland läkarna åtminstone sedan 2003, då två artiklar om just reboundfenomen publicerades i Läkartidningen nr 11.
Det troligen bästa sättet att behandla reboundfenomen är att övergå till intermittent medicinering med allt längre intervaller mellan medicineringstillfällena, tills patienten är medicinfri, vilket eventuellt kan ta flera år. Många patienter har själva försökt bli medicinfria på detta sätt, eftersom de inte fått någon hjälp från vare sig sjukvården eller rättsväsendet, men misslyckats totalt. De har "drabbats" av en euforisk känsla av att äntligen ha blivit medicnfria, trots att flera månader har återstått tills det målet är uppnått. De har alltså avbrutit medicineringen helt i förtid. återstår. Detta kan ju tyckas omdömeslöst, men denna "omdömeslöshet" är ett säkert tecken på att en ny kraftig reboundattack är på gång inom ett eller två dygn.
Någon vecka senare sitter de i domstolen och försäkrar att de ska ta sin medicin frivilligt om de bara slipper tvångsvård, vilket rätten givetvis inte tror på. Men noga räknat bryter domstolen mot lagen i det fallet.
Tvångsvård är endast tillåten om patienten motsätter sig vård - vilket patienterna givetvis snabbt lär sig att de inte ska göra.. "Inte trovärdigt" samtycke kan däremot vara ett kriterium för tvångsvård för missbrukare.
Kriteriet "motsätter sig vård" är ännu ett exempel på patienternas rättslöshet i dessa skenrättegångar. Det räcker atlltså att patienten säger att han / hon inte behöver vård, eller "vill bli frisk genom Jesus", för att rätten ska döma till tvångsvård. Det behövs alltså inget objektivit kriterium, att vården behövs (det kriteriet avskaffades 1992) för att rätten ska döma till tvångsvård. Och har man sagt att man "vill bli frisk genom Jesus", så har man sagt att man lider av religiösa vanföreställningar.
Men tvångsvård kan alltså de facto vara nödvändig för en lyckat medicinutsättning, för att patienten ska ta de medicindoser som måste tas under utsättningstiden. Men även på den punkten sviker domstolarna patienterna. Syftet med tvångsvården, att patienten ska göras medicinfri och inter åsamkas ett ännu värre medicinberoende, borde ju anges i rättens beslut. Men säg den jurist som vågar tala om för en läkare vad som är syftet med vården.
Enligt uppgift ansvarar den läkare, som sätter in medicinen, för att medicinen sätts ut, men med ständiga läkarbyten finns ingen som ansvarar för detta. Det borde ju vara sjukvårdens och inte den enskilda läkarens ansvar. Dessutom påbörjas medicineringen ofta av allmänläkare, som inte tar något ansvar alls. Undersökningar visar att den genomsnittliga allmänläkare väljer både farligare mediciner och högre doser än den genomsnittliga specialisten i psykiatri. För höga medicindoser mångdubblar risken för reboundeffekter vid medicinutsättning.
Kristdemokraterna, som jag misstänker är köpta av läkemedelsindustrin, har varit pådrivande bakom överförskrivningen av psykatriska mediciner. Naturligtvis vägrar kd att begränsa förskrivningsrätten av psykiatriska mediciner till läkare, som verkligen är specialister i psykiatri. Det är skrämmande att ett parti, som tar så lätt på risken att patienter blir allvarligt skadade av överförskrivning av farliga mediciner, faktiskt ansvarar för sjukvårdsfrågorna i regeringen.
Jag får ofta frågan om jag inte tror att tvångsvård kan vara nödvändig i vissa fall. Men det är faktiskt en ovidkommande fråga i en diskussion om rättssäkerhet. Syftet med att domstolarna tog över besluten från läkarna var alltså att rättssäkerheten skulle bli bättre, inte sämre. Det borde vara självklart att en påbörjad behandling ska avslutas efter uppnått resultat, eller åtminstone när det har gått så lång tid så att fortsatt medicinering gör större skada än nytta. Eller inte gör någon nytta alls, utan enbart skada.
Nu ska jag avsluta med att psykvårdens stjärna steg som en sol på en molnfri himmel när Sverige fick en för sin tid oerhört modern strafflag 1865. Förut kunde man nämligen sätta folk i fängelse, lite hur som helst, utan stöd i någon lag. Sjukvården tog alltså över dessa olagliga bestraffningar. En diagnos var detsamma som förlust av normala mänskliga rättigheter. Och så är det fortfarande. Somliga domare har ingen utbildning alls i psykatri och är fullsmockade med fördomar, andra fick en marginell utbildning 1991, när reboundeffekterna fortfarande var okända eller förnekade av läkarkåren.
Förutom att den, som har fått en psykiatrisk diagnos (och då speciellt schizofreni) frånkänns normala mänskliga rättigheter, handlar det också om vilken proecessrätt som gäller för olika mål. Den juridiskt intresserade uppmanar jag att läsa läroböcker i processrätt och speciellt vad som skrivs om bevisbördan i mål mellan en myndighet och en enskild. Hur ska en person, som är frihetsberövad genom ett interimistiskt beslut om tvångsvård och dessutom neddrogad med psykiatriska mediciner kunna bevisa att han /hon inte är sjuk? Och när varje försök att bevisa att han /hon inte behöver tvångsvård, vänds emot honom?
Medan den part, som har den dokumenterade sakkunskapen, d.vs. den behandlande läkaren, inte behöver bevisa någonting alls!
Kommentarer
Trackback
