Rikssvenskans förtyck av rikssvenskarna
Svenskan är ett germanskt språk, och i Tyskland heter det Katzen och Frauen, men Männer. I Sverige får skåningar och norrlännar tala sina modersmål och får bekymmersfritt använda sina dialektala ändelser på orden. Värre är det för alla som är uppvuxna i det som antas vara det rikssvenska området. De får icke tala sitt modersmål, ty de skola tala rikssvenska.
Det berättas att någon kung tyckte att Nyköpingsmålet, som talas i östra Svealand, var så vackert så att han bestämde att denna dialekt skulle vara "rikssvenska". Men detta är en skröna, fick vi höra i ett TV-program om svenska dialekter. Sanningen var att utlänningar, som ville lära sig svenska, uppmanades att åka till Nyköping, för om de lärde sig nyköpingska kunde de göra sig förstådda hos andra svenskar, skåningar och norrlänningar exempelvis. Nyköping ligger ju lite mitt emellan.
Men någon rikssvenska har man alltså aldrig talat i Nyköping eller någon annan del av landet. Rikssvenska är ett konstgjort språk, "riktig svenska", som uppfanns när språket liksom allt annat skulle standardiseras. När det skulle tryckas lärobäcker för hela landet. Folkskolans läsebok, exempelvis. De språkliga standardiseringssträvande pågår fortfarande. Han och hon ska ersättas med hen, exempelvis.
I Skåne och Norrland får man förstås fortsätta med sina dialektala icke könsneutrala uttryck, såsom n'Anders och na'Birgitta, men Gud nåde den upplänning som fortsättningsvis säger han om en man och hon om en kvinna.
Som alternativ rubrik för detta inlägg hade jag tänkt mig "När Frid-tjuven Berg stal den språkliga friden". Fridtjuv Berg var en svensk skolman (lite högre än en vanlig lärare) som reformerade svenskan för att den skulle vara lätt att lära ut på ett enhetligt sätt i skolor över hela Sverige.
Rikssvenskan är alltså ett konstgjort språk, som överheten har tvingat på oss. Nu frågar jag varför just vi, som uppfattas tala rikssvenska, har "fel" om vi inte följer Frid-tjuvens språkregler. Ingen säger ju att en skåning, som talar skånska, talar fel skånska.
Det berättas att någon kung tyckte att Nyköpingsmålet, som talas i östra Svealand, var så vackert så att han bestämde att denna dialekt skulle vara "rikssvenska". Men detta är en skröna, fick vi höra i ett TV-program om svenska dialekter. Sanningen var att utlänningar, som ville lära sig svenska, uppmanades att åka till Nyköping, för om de lärde sig nyköpingska kunde de göra sig förstådda hos andra svenskar, skåningar och norrlänningar exempelvis. Nyköping ligger ju lite mitt emellan.
Men någon rikssvenska har man alltså aldrig talat i Nyköping eller någon annan del av landet. Rikssvenska är ett konstgjort språk, "riktig svenska", som uppfanns när språket liksom allt annat skulle standardiseras. När det skulle tryckas lärobäcker för hela landet. Folkskolans läsebok, exempelvis. De språkliga standardiseringssträvande pågår fortfarande. Han och hon ska ersättas med hen, exempelvis.
I Skåne och Norrland får man förstås fortsätta med sina dialektala icke könsneutrala uttryck, såsom n'Anders och na'Birgitta, men Gud nåde den upplänning som fortsättningsvis säger han om en man och hon om en kvinna.
Som alternativ rubrik för detta inlägg hade jag tänkt mig "När Frid-tjuven Berg stal den språkliga friden". Fridtjuv Berg var en svensk skolman (lite högre än en vanlig lärare) som reformerade svenskan för att den skulle vara lätt att lära ut på ett enhetligt sätt i skolor över hela Sverige.
Rikssvenskan är alltså ett konstgjort språk, som överheten har tvingat på oss. Nu frågar jag varför just vi, som uppfattas tala rikssvenska, har "fel" om vi inte följer Frid-tjuvens språkregler. Ingen säger ju att en skåning, som talar skånska, talar fel skånska.
Kommentarer
Trackback
