larsflemstroms

Handlar inte Pride mycket om att sila mygg och svälja kameler?. En annan bloggare föreslog att regnbågsflaggan ska hissas på alla psykiatriska mottagningar. Varför - och varför inte på alla sjukvårdsinrättningar? Eller är homosexuella mer psykiskt sjuka än andra? Är själva läggningen kanske en psykiskt sjukdom? Är det inte tvärtom dags för en symbolisk nedtagning av regnbågsflaggan på rättspsykiatriska kliniken i Säter, som en symbol för utskrivningen (som ännu inte har skett) av den homosexuella patienten Sture Bergwall, alias Thomas Ouick?

Har han ens fått chansen att delta i årets Pride-vecka? Nej, men han har däremot under tiden med sin falska identitet som seriemördare medgivits mycket frikostiga permissioner, som han har använt till att läsa om gamla mord på Kungliga biblioteket i Stockholm, som hjälp att minnas. Han har lockats att erkänna mord, som han inte har begått genom frikostig tilldelning av narkotikaklassade mediciner samt frikostiga permissioner. 

Jag har läst c:a 2/3-delar av Råstams bok Fallet Thomas Quick, vartill jag har plöjt igenom i stort sett all rättspsykiatrisk litteratur, som finns på svenska. Jag har dessutom som nämndeman själv dömt i ett antal mål som rört både allmän psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk tvångsvård.

Jag är helt övertygad om att en mycket stor del av de övergrepp inom vården och rättsväsendet, som Bergwall har utsatts för, även kunde ha drabbat en heterosexuell patient. Som grund för detta har jag bl. a. en av Säter-läkarnas senare eskapader som chef för en annan rättspsykatriska klinik, där han har utsatt kvinnor, som inte en har begått några brott, för veritabel tortyr. Att de var extremt självmordsbenägna, vilket användes som argument för att de skulle tvångsvårdas i rättspsykiatrin, kan ju ha sin förklaring i den behandling de utsattes för där. (Läs: Slutsation rättspsyk - om tvångsvårdade kvinnor som inte dömts för brott, av Åkerman / Eriksson.

 

För flera år sedan läste jag Sten-Ove Bergwalls bok Min bror Thomas Quick. Redan vid läsningen av den boken fick jag den bestämda uppfattningen att Quick var oskyldig till de mord, som han dömts för. Enligt Råstam trodde Sten-Ove fortfarande, när han skrev boken, att brodern var skyldig till morden. Syftet med boken var att återupprätta föräldrarna, som hade förtalats på det grövsta genom de av rättspsykiatrin planterade minnena hos den kraftigt neddrogade Thomas Quick.

När jag hade läst halva Råstams bok började dock ett tvivel insmyga sig, att Thomas Quicks / Sture Bergwalls sexuella läggning helt saknat betydelse för hur han behandlats av rättspsykiatriska kliniken i Säter: Nej, nu har det gått för långt, tänkte jag. Någon inom vårdkollektivet eller rättsväsendet hade väl ändå reagerat om Bergwall hade varit en vanlig, heterosexuell patient?. Det visade sig några sidor senare att en nytillträdd klinikchef i Säter faktiskt hade reagerat på samma sätt. För många och för makabra mord för att det hela skulle vara riktigt trovärdigt resonerade den nya klinikchefen. Men av lojalitet med kliniken och sina kollegor blev det inte mer än intern läkarstrid, som dock slutade med att de mest skyldiga (till vårdskandalen) läkarna sjukskrev sig och sökte nya jobb - med nya patienter som offer.. Så började Bergwalls resa mot den frihet, som han ännu inte nått. 

Den psykologiska förklaringen till Bergwalls påstådda mordorgie visar sig även vara en vanlig förklaring till fenomenet homosexualitet i sig. Nämligen att förövaren själv har varit utsatt för mycket svåra sexuella övergrepp i barndomen, vilka han har förträngt och behöver hjälp av lock och pock, starka mediciner och frigångsförmåner för att minnas.  Den verksamhet som Bergwall har fallit offer för, är vetenskaplig humbug. Läkare och psykologer har hållit full lekstuga med en patient under tvångsvård. De har mycket grovt missbrukat de tvångsbefogenheter som de har haft som ansvariga för tvångsvården. De bör därför åtals för olaga frihetsberövande. 

De har dessutom gjort sig skyldiga till brott mot den bestämmelse i grundlagen som förbjuder medicinering i syfte att framtvinga eller förhindra yttranden. Detta är alls inget unikt för Bergwall. Även andra patienter vid Säter har utsatts för detta. De har tvångsmedicinerats i syfte att ta avstånd från de brott, som de har dömts för. Vilket naturligtvis förutsätter, för att den behandlingsstrategin ska ha en chans att lyckas, att de verkligen har begått brotten i fråga, och inte är oskyldigt dömda. Även andra patienter på Säter har utsatts för mycket kraftig medicinering med narkotikaklassade preparat för att de ska erkänna de brott, som de har blivit dömda för, för att senare ta avstånd från brotten ifråga. För att de ska tycka att det är fel att göra sådant. Som om de inte visste att det är fel att råna banker, exempelvis.

Rättssäkerheten i brottmålsrättegångar, som leder till rättspsykiatrisk vård, är emellertid sämre än i rättegångar om leder till fängelse. Innan någon dom har vunnit laga kraft, har det gjorts en rättspsykiatrisk undersökning, i vilken undersökande läkare har haft tillgång till åklagarens utredning.  På grund av åklagarens utredning, som ingen domstol ännu slutgiltigt har bifallit, förklarar en läkare att den misstänkte varit "kapabel" att begå brottet, vilket medför en mycket stor risk att domstolen tror att den misstänkte är skyldig, och alltså lägger den av läkaren påstådda brottsbenägenheten i vågskållen i skuldfrågan. Dessutom uppfattar domstolen inte vården som ett straff. Eftersom den misstänkte enligt läkare ändå har ett vårdbehov, som endast kan tillgodoses genom tvångsvård, så är ingen skada skedd, om en oskyldig blir dömd. Så kan en domstol resonera.

Det har aldrig funnits något krav att rättspsykiatrisk tvångsvård ska vara till gagna för patienten. 1992 avskaffades det dittillsvarande kravet att allmänpsykiatrisk tvångsvård ska vara till gagn för patienten. Detta ledde redan 1993 till att åtta patienter dog i ett medicinskt experiment, som de velat avbryta (Roxiam-katastrofen). Kravet att allmänpsykiatrisk tvångvård, d.v.s. tvångsvård av patienter som bedömts ofarliga för allmänheten, ska vara till gagn för patienterna slopades efter förslag från Lagrådet, som utgörs av landets högsta domare inom Högsta domstolen.

Det som har drabbat Sture Bergwall /Thomas Quick kunde ha drabbat vem som helst. Om det inte hade varit riktigt så mycket och riktigt så makabert. 

Det är en rättsskandal att vi har lagar, som ger läkare och psykologer all makt och vinklippta domstolar - och dessutom gör våra yrkesjurister till undergivna beundrare av läkarauktoriteten. Men vårdskandalen är ännu värre, när läkare som själva kan misstänkas för abnorma spekulationer i mord och sex, eller drivs av drömmen om att få sina namn inskrivna i vetenskapshistorien, tillåts hålla full lekstuga med tvångsvårdade patienter. Utan att riskera åtal.

Det är en skandal att minst sagt abnorma homofober bland läkare och psykologer inte får sina yrkeslegitimationer indragna. Samtidigt som präster löses ut med mångmiljonbelopp från sina tjänster för att de tror att utlevd homosexualitet är en synd.

Syftet bakom kravet att de tidigare utskrivningsnämnderna, där läkare fick bedöma sig själva, skulle ersättas med rättegångar inför riktiga domstolar, var givetvis att öka rättssäkerheten för tvångsvårdade patienter. Det blev tvärtom.