larsflemstroms

Jag fick en dyr  (enligt givaren) almancka i julklapp. Den ser inte ut så här. Den vsar dagar, dagar, dagar som jag inte har levt. Av samma givare fick jag en liten tavla i födelsedagpresent till min 100-årsdag, som ännu inte har infallit. En liten tavla med text i guldfär: Livet är inte de dagar man har levt utan de dagar man minns. Mitt liv blev kort, kortare än min biologiska ålder. Jag har lättast att minnas de lyckliga dagarna. Nu ska det inte komma något romantiskt tjafs, av typ "med dig".

 

Vad säger den almanackan mig? Dagar att minnas, dagar att glömma, glömma, glömma... Så rinner livet bort. Hur underbart vore det då inte att tro på re-inkarnationsläran och alla nya liv, som väntar?

 

I den här åldern tillhör framtiden definitivt det förgångna. Det passerade, de glömda dagarna då ingenting hände, det som inte blev. Det var framtiden, som försvann bakåt, när livet rusade framåt mot ingenting.