Hur många oskyldigt dömda
Om Thomas Quick / Sture Bergwall verkligen har ett behov av fortsatt tvångsvård, så borde han snarast överföras till den allmänpsykiatriska tvångsvården. Rättspsykiatrisk vård kan teoretiskt pågå hur länge som helst. Men de brott, som Bergwall ursprungligen dömdes för ligger nu mycket långt bakåt i tiden.
Om det verkligen var en sjukdom, som låg bakom de brotten, borde ha varit botad från den sjukdomen för nästan två decennier sedan. Men i stället för att bli botad från någon sjukdom har den så kallade vården givit honom en falsk identitet som bestialisk massmördare. Har han trott på det själv, eller har bara spelat med för att få de åtråvärda belöningarna (se förra inlägget)?
Om han fortfarande behöver tvångsvård, så är det mot den vårdskada som han har tillfogats av sina "behandlare". Och i så fall ska den fortsatta behandlingen ske inom den allmänpsykiatriska tvångsvården, gärna i form av s.k. öppen psykiatrisk tvångsvård. Släpps han inte snart från den rättspsykiatriska tvångsvården så är en ny rättsskandal under uppsegling. Och man måste aktualisera frågan om man inom psykiatrin avsiktligt gör folk patienter sjuka, för att personalen ska ha trygga anställningar.
I äldre psykiatrisk litteratur (jag har läst massor av sådan) står att det är ett vanligt sjukdomssymtom hos "de sinnessjuka" att erkänna brott, som de inte har begått. Och efter uppmärksammade mord brukar många oskyldiga anmäla sig själva till polisen, som kanske måste lägga ner mycket resurser på att sortera bort alla oskyldiga självamälda mördare. Detta borde väl ha varit en varningssignal - eller var det så att ärelystna läkare och psykologer samt en misslyckad åklagare medvetet har utnyttjat ett känt förhållande?
Ett annat känt förhållande är det som kallas hospitalisering, som innebär att en del patienter är rädda för att de inte ska klara friheten, när det är dags för utskrivning. Och Thomas Quick började ju erkänna de mord, som han dömts för, när tiden borde ha varit inne för utskrivning från vården efter den tidigare brotten, de som han verkligen hade begått. Quick hade redan då erkänt brott, som han inte begått.
Men det hade ingen trott på, eftersom mordoffret hade suttit livs levande och oskadd mitt emot honom i rättssalen, när han dömdes för ett relativt lindrigt brott mot den personen. I Quicks egen fantasi hade han mördat personen på ett mycket brutalt sätt. Blodet hade sprutat. Detta står i journalen (enligt Dan Larsson), och det borde väl de behandlare som senare gav honom hans mördaridentitet ha känt till?
Om vi backar ännu längre bakåt i tiden, så hade jag börjat skriva en bok, och hade väl kommit till ungefär kapitel två utan att ännu ha kommit på vad boken skulle handla om. Jag var skönlitterärt intresserad på den tiden, och målade liksom med ord. Det var detta "målande" snarare än någon röd tråd, som intresserade mig. För att ändå få någon handling, förde jag in en huvudperson, som var en journalist som skulle bevaka en rättegång. Någon rättegång hade jag inte varit med om, så jag gick på en rättegång för att lära mig. Slumpen ville att den då okända åklagaren senare i livet skulle bli känd som Quick-åklagaren. Han förlorade målet i både tingsrätten och hovrätten.
Idag var det "Domstolens dag", då allmänheten fick besöka domstolar över hela landet och också vara med om låtsasrättegångar, med lockropet "Döm själv". Jag berättade ovanstående om Quick-åklagaren för en av domarna, som svarade "Han har dålig statistik". Med det menas att han inte brukade vinna så många mål, innan han blev åklagare i Quick-målen. Han var alltså egentligen specialåklagare inom ett helt annat rättsområde. Och hade alltså som sådan inte haft någon framgång. Men fick alltså revansch genom Quick och gänget kring honom.
"Döm själv" själv lät intressant. En fejkad rättegång spelades upp med domstolspersonal, dels i sina verkliga roller och dels som misstänkt, målsägare, åklagare och advokat. Det var ett misshandelsmål med en kvinna som målsägare. "Döm själv": Jag vacklade mellan om jag skulle döma för ringa misshandel eller "normal" misshandel om jag hade varit domare i ett verkligt mål. Det var dåligt med bevis för "normal" misshandel tyckte jag.
När så domaren (som är domare på riktigt) frågade oss i publiken hur vi skulle döma, argumenterade några kvinnor för skyldig. Vi män satt tysta, tills några gubbar började yra om att "Han har ju begått brott tidigare, så då måste han vara skyldig". Men den gubben fick en tillrättavisning av domaren, som var domare på riktigt: Det enda vid ska ta ställning till är den nu aktuella misshandeln"..
Därefter började domaren, som var domare på riktigt avkunna dom: Det var en "normal" misshandel. Kvinnorna i publiken, som hade dömt "rätt" applåderade. En man, som dittills suttit tyst, frågade: "Visas det inga bilder på misshandelsskadorna?" Domaren, som var domare på riktigt, svarade att bilder visas i verkliga rättegångar. Kvinnorna i publiken, som hade dömt för "normal" misshandel, hade alltså gjort detta utan bevis! Och det hade faktiskt domaren som var domare på riktigt också gjort.
Det är ju vad som förevisas i rättssalen, och inte vad någon domare har fått vetskap om på något annat sätt, som domen ska grundas på. Går det till så här i verkliga rättegångar också?
Det tror jag.
Vad som också irriterade mig under låtsasrättegången det var långa utredningar om olika tänkbara påföljder innan rätten hade avgjort skuldfrågan.
Domen ska teoretiskt bara grundas på det som har förevarit under rättegången, men i praktiken på det som rättens ledamöter minns från rättegången. Men nu distraherades de av resonemangen om hur de tilltalade skulle svara på olika vårdprojekt. "Han har ingen insikt om sina problem, när han sa att han inte behövde någon vård. Därför måste vi döma till fängelse".
Om rättspsykiatrisk vård föreslås som påföljd är det ännu värre. Den rättspsykiatriska undersökningen grundas nämligen på åklagarens utredning, som rätten ännu inte har godkänt. Undersökningen utmynnar alltså i att den misstänkte har varit "kapabel att begå de åtalade gärningarna" trots att rätten inre har tagit ställning i frågan om den misstänkte verkligen är skyldig. Det blir alltså ett slags cirkelbevis.
Att fem domstolar utan bevis har kunnat döma Thomas Quick för åtta mord, som han inte har begått, är föga förvånande. Det fanns ju läkarutlåtande på att Quick var en massmördare. Och då måste han väl ha begått några mord. Kanske inte just de han stod åtalad för. Hur ofta händer det i svenska domstolar, att misstänkta döms för andra brott än de brott, som de faktiskt har begått?? Och att helt oskyldig döms?
Jag tror att det är vanligt. Man ska särskilt misstänksam mot rättsväsendet, när någon döms till ett lindrigt straff för ett grovt brott. Det tyder på att rätten har varit osäker om bevisen har räckt till.
Blivande domare får ingen utbildning i bevisvärdering, och nämndemännen får ingen utbildning alls. Och ändå är bevisvärderingen domstolens viktigaste uppgift.
Kommentarer
Trackback
