Monstret, oskulden och guldägget.
Jag är inte speciellt ensam om att anse "riksmonstret" Thomas Quick /Sture Bergwall oskyldig till morden, som har dömts för och friats från. Jag är i gott sällskap med polisprofessorn Leif GW Persson, flera åklagare, flera psykiatriker samt Hannes Råstam, som tyvärr avled i cancer när han just hade blivit färdig med sin bok, ansedd som Sveriges bästa grävande journalist med flera uppmärksammade avslöjande bakom sig. Till skillnad mot den vanliga sorten hyene-journalister, som "avslöjar" det ena och det andra om kända personer, t.ex. kungen eller någon minister, utan skymten av bevis, har Råstam gått metodiskt tillväga.
Han har lagt ner ett enormt arbete. Och det var naturligtvis ett riktigt scoop (heter det så?) när han hittade Quicks medicinlista. Beviset för att Quick belönades med riklig tillgång till narkotikaklassade mediciner, när han tog på sig morden. När Göran Källberg, specialist i rättspsykiatri, tillträdde som klinikchef och blev den högsta anvarige för vården av Quick, utbröt panik inom "Quick-teamet", inkl de läkare som dittills ansvarat för vården av Quick. Källberg ansåg inledningsvis att de var ansvarslöst att ge en dömd massmördare generösa obevakade permissioner. I ett senare skede började Källberg tvivla på att Quick verkligen varit kapabel att begå alla dessa mord, som han hade dömts för. Dödsstöten för monstret Thomas Quick blev dock Källbergs beslut att ändra medicineringen. Resultat blev oskulden Sture Bergwall.
Jag har nu fått tag i ännu en bok Mytomanen Thomas Quick från början till slutet av Dan Larsson, som var den första journalisten som tvivlade på att Quick verkligen var en mördare. Larsson var en erfaren kriminalreporter, som hade bevakat ett stort antal våldsbrottsrättegångar, när han fick i uppdrag att rapportera från den första mordrättegången mot Quick. Larsson reagerade mot att något fattades i den första Ouick-rättegång. Nämligen bevis för att Quick var skyldig. Det enda som fanns var en "sinnesjuk" persons pladder.
Råstams bok ger mig bilden av Qucik som offer för en manipulativ vårdapparat. Larsson har ingen medkänsla (jag har dock inte läst hela boken) till övers för Quick, som han stämplar som skyldig, dock ej till mord, utan till ett grymt spel med mordoffrens anhöriga, som i några fall fick ledas ut från rättegångarna. Att Quick / Bergwall äntligen har sagt sanningen, handlar inte heller om upprättelse, utan om ett skadestånd på 20 - 30 miljoner, enligt Larsson.
Men det kan han väl ändå inte ha tänkt ut redan vid de tiden, då han erkände morden? Då hägrade de frikostiga belöningarna, de frikostiga permissionerna och nästan obegränsade tillgången till narkotikaklassade mediciner, de talrika resorna till verkliga eller påhittade mordplatser. Samt välbetalda intervjuer för sensationslystna journalister. Larsson skriver i förordet:
"Och han hävdar nu att han svårt medicinerad ljugit sig till åtta fällande domar för mord. Men en sinnessjuk klarar inte av en sådan sak utan hjälp. Personer som gjort karriär eller tjänat stora pengar på Quicks 'mördande' hjälpte honom med egoistiska motiv att få honom dömd. Ingen av dem i "Quickteamet" brydde sig om de anhöriga till saknade barn och mordoffer.. De fick klara sig själva, om guldägget Thomas Quick värnade man däremot."
Det är en rättsskandal av enorma mått. Och det är en vårdskandal av oerhörda mått. Och det kastar ett starkt tvivel över det svenska rättsväsendet. Hur kunde fem domstolar döma på en sinnesjuks pladder, utan andra bevis än hans egna erkännanden och en ljugande psykologisk och psykiatrisk expertis' falska intyganden om att det var äkta minnen hos Quick?
Man kan förvisso tala om gåtan Tomas Quick. Men det finns en annan gåta också. Och det är de, som har missbrukat sina högavlönade anställningar i stat och landsting till att tillskansa sig tjänsteresor, pengar, ära och berömmelse och t.o.m. vetenskapligt anseende. I stället för att göra rätt för sina löner. Dessutom finns mycket att säga om den svenska "domstolskulturen" och själva rättegångsreglerna.
.
Kommentarer
Trackback
