Som hästar skenar
Den person, som jag försiktigtvis kallat "regeringen" i inlägget om äktenskapet blånekar på sin blogg till att hon någonsin velat förbjuda kyrkvigslar och hänvisar till att hon själv gift sig i kyrkan. Men vad bevisar det? Det var ju nästan ett halvsekel innan de samkönade kyrkvigslarna kom på tapeten. Hon har alltför många gånger sagt att prästerna borde fråntas vigselrätten för att några av dem inte vill viga samkönat, för att jag ska minnas fel, senast i samband med de ytterst vinklade och delvis lögnaktiga reportagen i SvD nyligen om en kyrkoherde som helst enligt reglerna hade ordinerat en annan präst att förrätta vigseln.
Det är en bra ordning, som man har i Svenska kyrkan. Men innan beslutet togs, försökte en katolsk lekman lura på de Svk-präster, som var mot beslutet att samkönade par skulle få gifta sig i kyrkan, att kräva att kyrkvigslarna avskaffas, enligt den modell som råder i en del s.k. katolska länder efter franska revolutionen, då den revolutionära diktaturen ("jakobinerna") försökte krossa även kyrkan. Metoden var dels att tvinga ut alla präster som soldater i kriget, utan att först ge de någon soldatutbildning, så att de dog. Och dels att göra alla kyrkliga förrättningar till en juridisk nullitet.
Resultatet har blivit att man har parallella lagar, kyrkans och statens, så att en man kan vara gift med två kvinnor samtidigt, den ena enligt kyrkan och den andra enligt staten. Den osäkerhet om äktenskapets legala status har också lett till ett utbrett älskarinnesystem, mord i arvstvister eller av svartsjuka, s.k. "crime passionell -, som är en särskild brottstyp, som medför lindrigare straff, i fransk rätt. Ända in på 1970-talet gick en fransk man, som mördat sin otrogna hustru, fri från straff, vilket säkerställde att det främst var män som ägnade sig åt tvegifte eller levde med en älskarinna helt öppet. Var mördaren en kvinna dömdes hon till ett lindrigt fängelsestraff.
Vid begravningen av den franska socialistledaren och EU-dignitären Francois Mitterand 1996 hade frun och älskarinnan suttit intill varandra i kyrkan och gråtit tillsammans, något som ansågs otänkbar i det lössläppta Sverige. Detta kände jag till, när den svenska katoliken "Bengts blogg" drog igång kampanj med tentakler ända in i regeringen för att avskaffa kyrkvigslarna juridiskt även i Sverige. Katolska kyrkan behöver minsann inte "statens stöttor" för att hålla äktenskapet i helgd, menade Bengts blogg.
Samtidigt som homoäktenskapsmotståndarna inom Svenska kyrkan, anförda av en katolik, vars ekumeniska intresse går ut på att underblåsa motsättningar i Svk, ville slippa vigselrätten, för att inte avslöjas som "homofober", gick anhängarna, anförda av den prästvigda politrucken Helle Klein till angrepp mot kyrkans vigselrätt från motsatta hållet. Jag hörde henne i Pride House 2009, där hon och den nuvarande Skara-biskopen Åke Bonnier diskuterade det kommande äktenskapsbeslutet. Fastän de var överens i sak, var de som dag och natt i sin debattstil. Bonnier lågmäld och Klein skrikig och hatisk. Hon ville straffa hela kyrkan för några enskilda prästers inställning. Den person, som jag kallade "regeringen" i mitt förra inlägg om äktenskapet har berättat att hon också pläderade för att kyrkan skulle fråntas vigselrätten.
Argumentationen från båda sidor gick ut på att vigselförrättningar är myndighetstutövning, och att den som inte vill viga ett visst par bryter mot bestämmelsen att myndigheter ska behandla alla lika. Jag undersökte detta mycket noga och fann att det kan riktas allvarliga invändningar mot resonemanget. Frågan är ju var går gränsen för vad som är myndighetsutövning.
Varför ville jag då att kyrkan skulle behålla vigselrätten, trots att jag själv vid den tiden fortfarande var motståndare till samkönade kyrkvigslar?
Ja, först och främst, så är ju det katolska exemplet verkligen inget att ta efter. Och det är ju inte heller något som har drivits av Katolska kyrkan före franska revolutionen, då Katolska kyrkan hade samma uppfattning i frågan som de lutherska kyrkorna. Det är inte heller någon linje, som drivs av Katolska kyrkan i länder, bl.a. Sverige, som inte har drabbats av franska revolutionen.
För det andra tyckte jag att det var "oproportionerligt" att förvägra alla särkönade par en juridiskt giltig kyrkvigsel för att hindra ett fåtal samkönade par.
För det tredje tyckte jag att det hade varit ett skamligt agerande mot de homosexuella att ta ifrån dem segerns frukter i kampen för likställighet i samma ögonblick som de nått sitt mål. Det finns något som heter "god förlorare". Det ska man vara. Det är som när en förälder bara ger presenter till ett av sina barn, och när det andra barnet kräver likabehandling, ska intet barn ha någon present.
För det fjärde hade inga problem lösts för präster, som inte vill viga samkönat. Efter den borgerliga vigseln, som skulle bli det enda sättet att ingå äktenskap, kommer paret till kyrkan för att få sitt äktenskap välsignat. Och prästen vägrar! Kyrkan kan bara välsigna sådant som Gud har skapat eller inrättat!.
Människor kan alltid välsignas, men inte juridiska arrangemang mellan människor, vilka inte har ett direkt stöd i Skriften. Men det är få som förstår den lilla detaljen. De flesta uppfattar nog en välsignelse som en bagatell jämfört med en vigsel. Det skulle framstå som mycket besynnerligt, om samma präst som tycker att det är okej att välsigna hela skolklasser vid skolavslutningar i kyrkan, skulle neka att välsigna två enskilda människor, som just har gift sig. Och visst skulle det låta konstigt i de flestas öron "Jo, jag kan välsigna er två, men inte ert äktenskap"?
Nu är ju drevet i full gång mot präster som har den "gammamodiga" åsikten att äktenskapet är inrättat av Gud enbart för man och kvinna, men inte för man och man eller kvinna och kvinna. Det verkar mest handla om att nu ska de besegrade förgöras. Det var på grund av denna, på nytt uppblossade äktenskapsstrid (eller jakt på "homofober") som jag skrev på en prästblogg att man borde avskaffa de borgerliga vigslarna i stället för kyrkvigslarna.
Kommentarer
Trackback
