Känner jag någon kvinnlig atomfysiker?
Det gör jag naturligtvis inte. (Konstiga frågor man får.) Jag reagerade mot Gustav Fridolins (mp) nedlåtande attityd till kvinnliga företagare, att de ska slå sig fram i mansdominerade branscher i stället för att driva företag i kvinnodominerade branscher. Vårdbranschen är självfallet inte till för företagarna, utan för vårdtagarna. En valdebatt om vård och omsorg borde väl handla om för- och nackdelar med privat drift, och inte om att kvinnor ska byta bransch. Är privat drift bra, så är det väl bra att vi har kvinnliga företagare. Är privat drift dåligt, så är det väl bra med driftiga kvinnor som anställd personal, kanske som chefer i offentlig tjänst?
Någon värre nedvärderling av vårdyrkena har jag inte hört. Unge herr Fridolin har återigen visat sin brådmognad. Som ung och frisk torde han inte ha kommit i kontakt med de branscher han talar om. Som en gammal man, som trots ett visst funktionshinder, fortfarande klarar sig själv, men dagligen möter vårdpersonal på väg till mina grannar, vet jag desto mer. Kommunen är fortfarande den helt dominerande arbetsgivaren för den personal, som utför de tunga och personalkrävande arbetsuppgifterna hemma hos de äldre. Men jag får då och då reklamblad från de privata alternativen. "Godkänd av kommunen*", står det.
Det är inte fel med valfrihet, om bara kommunen tar ansvar för att jobbet blir bra gjort. Därför tänker jag rösta på Socialdemokraterna, men jag bävar för tanken att Fridolin och hans parti får något att säga till om. Hellre då en allians mellan S och Kd. Men vad jag framför allt tänker på, när jag hör Fridolin uppmana de kvinnliga företagarna att byta bransch, det är alla kvinnoägda småföretag, som utför "sidotjänster", som Fridolin antagligen inte ens har hört talas om, inom vård- och omsorgsbranschen. Fotvården är ett exempel. Ska även dessa kvinnliga enmansföretagare byta bransch?
Naturligtvis känner jag ingen kvinnlig atomfysiker. Men jag har noterat omvandlingen av förut helt mansdominerade höglöneyrken till kvinnodominerade. Det beror på att kvinnor i genomsnitt har bättre betyg än män, och därför har lättare att komma in på de utbildningar som ger verklig spetskompetens. Atomfysiker är ett exempel, tror jag. De kvinnliga matematikprofessorerna blir allt fler, tror jag. Åtminstone att döma av vilka som uttalar sig i media. Vilken framtid har dessa högutbildade kvinnor i ett samhälle, som präglas av Mp:s förakt för de exakta vetenskaperna?
Kärnkraftmoståndet får sin näring ur fsöraktet för kunskaper i matematik, fysik, kemi och ekonomi. Hur ska en lärare, som torgför Mp:s demagogi i energifrågan till eleverna, kunna uppmuntra eleverna till att förkovra sig i dessa vetenskaper? För det räcker inte 10.000 kr /mån i lönepåslag till varje lärare. Jag förstår inte heller vitsen med att skolan ska konkurrera med forskningen och industrin om de mest högutbildade, de som har chansen att bli nobelpristagare och har kunskaperna att föra Sverige framåt som industrination.
De bör snarare dela sin tid mellan forskningen och undervisningen på akademisk nivå. Att lära grundskolebarn multiplikationstabellen, så att ett livslångt intresse för ämnet väcks, kräver en annan typ av lärare. Sedan kan man förstås undra varför stödet för fortsatt kärnkraft verkar vara störst bland (relativt) lågutbildade arbetare och bland akademiker med spetskompetens, medan stödet är svagare i mellangrupperna. Det handlar om empirisk (praktisk) och teoretisk förståelse av samma sak, energiproblemet. .
Mp, med sina snäva perspektiv från den medelmåttiga akademiska ankdammen, vill begränsa kvinnors möjligheter både inom de idag kvinnodominerade yrkena - och i de yrken som i framtiden kan komma att bli kvinnodominerade yrken. Jag tror att framtidens "klassblandade" samhällen kommer att bygga på äktenskap mellan en kvinnlig akademiker och en manlig arbetare. Ser vi inte redan tecken på en sådan utveckling?
Kommentarer
Trackback
