larsflemstroms

Vad skrev jag om den kvinnliga polisen, som hade slagit en berusad man sönder och samman med sin batong? Jo, att det kanske fanns en förklaring till hennes agerande. Filmsekvensen, som visade misshandel, visade ju inte vad som hade föregått denna, och som låg till grund för den kvinnliga polisens bedömning av situationen. En narkotikapåverkad person kan liksom förlora känseln och i det tillståndet mobilisera oanade krafter, och då bli mycket farlig. Jag har sett det själv. Jag tillhörde personalen på platsen och hade  till uppgift att skydda allmänheten.

 

Tillsammans med övrig personal stod jag mellan den skräckslagna allmänheten och de båda poliserna samt den ytterst våldsamma man som de hade gripit och försökte föra ut till polisbilen. De höll tag i hans armar, men han vevade så kraftigt med armarna, så att båda poliserna for runt, runt. Jag tänkte att släpper någon av poliserna greppet, så är det klippt. Vi hade ringt till polisen när den här mannen, som var mycket kraftigt byggd, hade sprungit omkring på alla fyra och skällt som en hund och försökt bita folk.

 

För något år sedan blev en kvinnlig häktesvakt misshandlad till döds av en intagen. En annan häktesvakt - och hon en kvinna - rusade till undsättning med sin batong, men den intagne tog ifrån henne batongen och slog ihjäl den andra häktesvakten med batongen genom slag i ansiktet. Tänkte den kvinnliga polisen på denna händelse. Tänkte hon på vad som kunde hända om hon blev fråntagen batongen. I så fall hade hon kanske också blivit fråntagen sitt pistol.

 

Tänkte hon på händelsen i Husby, där en 69-årig man blev skjuten av polis från nära håll rakt i ansiktet? Tänkte hon att hon måste klara upp situationen med sin batong, så att hon inte skulle nödgas använda sin pistol? Det kan förstås inte uteslutas att hon felbedömde situationen, att mannen i själva verket inte var så farlig som hon hade uppfattat honom, att den synbarligen grova misshandeln var onödig. Men det var kanske en situation, då det inte fanns tid för eftertanke, och i så fall var det knappast någon uppsåtlig misshandel. I förra veckan dömdes hon till villkorlig dom. Polisprofessorn Leif GW Person i Veckans brott hade gissat på ett frikännande.

 

Naturligtvis kan man fråga sig hur farlig är svensk polis. En eventuell felbedömning av en polis och man blir utsatt för grov misshandel. Eller skjuten i ansiktet med ammunition, som exploderar när den träffar. Ammunition som därför inte får användas i krig. I så fall är väl batongslag att föredras, även om de blir väldigt många och väldigt våldsamma. Men ingetdera ska ske på grund av felbedömning. Men nu vet jag ju alltså inte om det verkligen var en felbedömning, som låg bakom batongslagen.

 

Polisen, som sköt 69-åringen, hans kollegor som var med inne i lägenheten, och hans förman, som möjligen befanns sig utanför, bedyrar alla att avrättningen inte berodde på någon felbedömning och att dessutom reglerna hade följts, och att det till och med var en nödvärnssituation. Fan tro´t, rent ut sagt. En polis i full skyddsmundering (och försedd med batong?) skjuter i avsikt att döda en knivbeväpnad man för att han vägrar lyda order att lägga ifrån sig kniven. Fick han ens någon betänketid innan han sköts?

 

Med ett kraftig slag mot armen med en batong, så hade 69-åringen tappat kniven och kunnat gripas. Om det ens hade varit nödvändigt. Kvinnan, som polisen skulle skydda var ju redan förd i säkerhet, och hade dessutom aldrig varit hotad av mannen. Det är vad hon själv säger, men ingen hade sett något hot mot henne, trots att paret hade gått ut på balkongen flera gånger och då hade iakttagits av både polis och allmänhet utanför huset.

 

Vi har inte dödsstraff i Sverige. Den, som inte lyder en tillsägelse av polis, ska dömas av behörig domstol till böter eller fängelse i högst sex månader. Men ska förstås först få lite tid på sig att reagera på tillsägelsen. Precis, som en av de poliser som försökt förhandla med paret inne i lägenheten, kunde man ha avvaktat och kommit tillbaka och gripet mannen vid ett senare tillfälle, sedan kvinnan (som i och för sig aldrig var hotad) hade förts i säkerhet.

 

Det fanns en annan intressant detalj i det hela. Och det var att både mannen och kvinnan hade någon psykisk åkomma. Kvinnan hade diagnosen schizofreni. Paret trodde på fullt allvar att det stora polisuppbådet berodde på att polisen hade kommit dig för att mörda dem. Vilket under andra omständigheter kunde ha tolkats som paranoid schizofreni. Något som låter väldigt allvarligt men kan vara ganska lindrigt. Omständigheterna i det här fallet var ju att en av dem faktiskt blev mördad av en polis, och att de kanske kände till att sex av tio personer, som skjutits till döds av polis under den senaste tioårsperioden har haft - eller har förmodats ha haft - någon psykisk åkomma.

 

Exakt hur många av dessa psykiskt sjuka, som verkligen har varit psykiskt sjuka, känner jag inte till. Men en har i alla fall inte varit det. Men hans föräldrar trodde det. Han hade abstinensbesvär efter heroinmissbruk. En läkare på vårdcentralen hade vägrat skriva intyg för psykiatrisk tvångsvård, eftersom han faktiskt inte var psykiskt sjuk. Föräldrarna hade då ringt polisen och bett att polisen skulle komma och hämta sonen, som uppenbarligen var i behov av adekvat vård. Och psykiatrin är inte adekvat vård mot missbruk. På den punkten håller jag med läkaren. Polisen kom alltså i tron att de skulle hämta en psyksikt sjuk person, som på grund av "ideologi" hade nekats psykiatrisk vård. När han, som skulle hämtas, såg polisen komma, gick han ut med två köksknivar i händerna. Han sköts från några meters håll. Polismannen, som sköt friades av rätten och arbetar kvar som polis.

Det kommer däremot inte den kvinnliga polisen, som dömdes för misshandel,  att få göra, såvida hon inte frias av hovrätten. Nog får man intrycket att hon har gjorts till syndabock för polisens dödsskjutningar. Hon hade säkert också blivit friad, om hon kallblodigt hade skjutit ihjäl mannen, som hon misshandlade med batongen. Åtminstone om hon hade skjutit, innan någon hann få upp någon kamera.

 

Vem bär skulden för dödsskjutningarna, förutom de skjutglada poliserna själva? Att skotten alltid är dödliga är högsta polisledningens fel. Polisens ammunition, som alltså inte får användas i krig, dödar även om skotten träffar i magen. Så svåra blir skadorna. Om så inte hade varit fallet, hade kanske de skjutglada poliserna siktat mot magen i stället för mot huvudet. Nu spelar ju detta ingen roll. En polis, som med rätt eller orätt uppfattar situationen så hotfull, så att han ser sig nödsakad att skjuta, skjuter alltså med uppsåt att döda. Riskpolisstyrelsens förklaring till valet av ammunition, är att kulor som exploderar i kroppen, inte fortsätter ut genom kroppen och kan då träffa någon bakomvarande person. Har detta över huvud taget hänt före bytet av ammunition?

 

Men det finns andra medskyldiga till dödsskjutningarna. Varför är en så hög andel av polisoffren, sex av tio psykiskt sjuka - eller förmodas vara psykiskt sjuka? Går svenska poliser omkring och är livrätta för psykiskt sjuka? Utan tvekan lägger jag skulden på missbrukare, som skyller sina våldshandlingar på att de är sjuka, på en missbrukarvård, som understödjer denna missuppfattning, på en journalistkår som sprider fördomar, och en på en ovetenskaplig rättspsykiatri. Samt på domstolar, som underlåter normal bevisvärdering, när en misstänkt påstås vara psykiskt sjuk. Det finns ett stort ekonomiskt intresse från alkohol- och läkemedelstillverkarna att ljuga ihop att deras produkter är helt ofarliga, och att personer som begått våldsbrott under påverkan av alkohol eller narkotikaklassade mediciner har gjort detta på grund av "sjukdomen" och inte på grund av drogerna.

 

Jag har påbörjat, men ännu inte orkat avsluta (men slutet kommer) ett inlägg om Quick-läkaren som gjorde en påstådd mördare till en verklig mördare. Mannen ifråga hade dömts till rättspsykiatrisk vård för ett knivmord, som han troligen inte hade begått. Rättssäkerheten i våra domstolar är sämre vid domar till rättspsykiatrisk vård än till fängelse. Rättssäkerheten i våra domstolar är skandalöst dålig vid allt, som har med psykiatri att göra, vare sig det gäller brottmål, psykiatrisk tvångsvård för icke-kriminella patienter eller anordnande av förvaltarskap. De flesta läkare är seriösa i sitt intygsskrivande, men en skurkläkare har alla chanser att utnyttjade grav  brister som finns i rättssystemet.

 

Quick-läkaren, som hastigt hade sjukskrivit sig och därefter lämnat Säter, när en nytillträdd klinikchef i Säter hade ifrågasatt medicineringen av Quick, blev sedan chef för en av landets mest ökända rättspsykiatriska kliniker, där han hade fått den påstådda mördaren som patient. Konflikten mellan Quick-läkaren och patienten hade fortsatt efter patientens utskrivning. Läkaren hade därefter själv uppvisat tydliga paranoida symtom, enligt min bedömning, och begärt en olaglig polishämtning av sin förra patient, som då var bosatt i ett annat ländsting, för undersökning. Den före detta patienten skulle transporteras tillbaka till den rättspsykiatriska kliniken, där han hade "vårdats", 50 mil bort. När civilkladd polis skulle hämta mannen, blev en polis skjuten av den före detta patienten.

 

Vem hade instruerat polisen att komma civilklädd, med dragna vapen? Varför var det så bråttom, så att man inte kunde vänta och gripa mannen utomhus? Varför reagerade inte polismyndigheten mot hämtning till ett annat landsting? Quick-läkaren fick den bekräftelse av sin diagnos, som han ville ha. Patienten var verkligen kapabel att döda en människa. Men det är ju också de poliser, som skjuter psykiskt sjuka. Är de också kapabla att begå grova brott under påverkan av någon sjukdom, som de har? Och är det verkligen ett sjukdomssymtom att hävda att man är oskyldig till ett brott, som man har dömts för? Quick-läkaren har figurerat för andra dödsfall också, sedan han lämnat Säter.

 

Men det handlar om att svårt deprimerade kvinnor har drivits till självmord, sedan de har tvångsvårdats vid den rättspsykiatriska kliniken, där Quick-läkaren är (eller har varit) chef, trots att de inte har begått några brott. De har "vårdats" med pinoredskap från 1950-talet, såsom tvånghandskar.

 

Någon som helst likhet inför lagen råder inte för den, som är eller förmodas vara psykiskt sjuk. De kan godtyckligt fråntas normala mänskliga rättigheter. De riskerar att godtyckligt avrättas av polis. De riskerar att utsättas för en "vård", som gör de riktigt sjuka.

 

 

 

 

 

.