larsflemstroms

Att döma av Stockholmspolisens officiella uttalanden var det ett solklart fall av uppsåtligt mord. Man hade ju gått alla stegen på "våldstrappan" och skrämt upp det gamla paret ordentlig. Som om dessa "förberedelser" skulle rättfärdiga avrättningen. Poliser har inte rätt att döda bara för att någon vägrar lyda order, utan någon måste befinna sig i akut livsfara. Det räcker inte att polisen tror att någon har befunnit sig i livsfara, när så ej längre är fallet. Det är dessutom inte olagligt på något sätt att bära kniv i sin egen lägenhet. Man kan i stället fråga vad polisen hade där att göra. Även poliser kan göra sig skyldiga till hemfridsbrott. Ordern var ju att gå in och gripa mannen. Att skydda kvinnan verkar ju vara en efterhandskonstruktion.

 

Det är inte heller olagligt att bära kniv på sina föräldrars villatomt. Jag känner ganska väl till, dock endast genom media, fallet med polisen som sköt en ung man, som enligt hans föräldrar var psykiskt sjuk. Klart är att polisen befann sig utanför grinden, och den, som skulle gripas inne på tomten, med några meters avstånd mellan dem. Den unge mannen var mycket sannolikt i behov av vård mot sitt missbruk. Hade alla stegen i "våldstrappan" iakttagits i det fallet också? Polisen, som sköt mannen, frikändes av både tingsrätten och hovrätten.

 

Menar domstolarna att poliser har en exklusiv rätt att döda, som inte andra som befinner sig i en farofylld situation har? I stället har en domstol dömt en polis som använder batongen i stället, och eventuellt utdelade lite för hårda och för många slag med batongen, för misshandel. Anser svenska domstolar att misshandel är ett värre brott än mord?

 

Samma domstol, som frikände polisen, som sköt den unge missbrukaren i tron att han var psykiskt sjuk, dömde en person, som bodde i samma by som jag, till tio års fängelse för mord för att han hade underlåtet att försöka  rädda en fyllekompis, som eventuellt redan var död, eftersom han själv var för full för att förstå hur allvarlig situationen var. Det var mörkt och det regnade, så det var inte lätt att se något, speciellt inte i det tillståndet. Efter att ha suttit frihetsberövad i häkte och fängelse under ett år, blev han frikänd av hovrätten, som konstaterade att över huvud taget intet brott hade begåtts.

 

Samma domstol driver skådeprocesser för media, som får gotta sig i gamla mord en gång till, genom benådning av livstidsdömda. Detta efter initiativ av advokat Peter Althin, som hastigt och lustigt seglade in som rättspolitisk talesperson för Kd. Förut beslutades benådningar av regeringen, efter beredning av någon tjänsteman på Justitiedepartementet. Besluten motiverades aldrig, vilket var helt riktigt. Nåd är nåd, d.v.s. en utomrättslig barmhärtighetsgärning gentemot den dömde, som inte på något sätt förtjänat nåd. Man tyckte t.ex. att svårt sjuka fångar med bara kort återstående livstid skulle få dö i frihet.

 

Nu motiveras benådningsbesluten alltid, med motiveringar som ibland ter sig rent bisarra. Efter det senaste benådningsfallet, Stureplansmördare, som sköt fyra för att han inte fick komma in på en krog, däribland en tidigare kriminell krogvakt, som offrade sitt eget liv för att skydda kroggästerna, kan man dra slutsatsen att ett människoliv är värt 5,5 år i fängelse (medräknat frigivning när 2/3 av den nya strafftiden har avtjänats).Hur benådningsdomstolen har kommit fram till dessa exakta beräkningar är en gåta.

 

En motivering till den märkliga matematiken var att det gått sju år sedan Stureplansmördaren senast misskött sig i fängelset. En annat motivering var att han deltagit i psykologsamtal. Varav man kan dra slutsatsen att den som anser sig oskyldigt dömd, och nekar att ta emot vård av en "hjärnkrympare", inte kan räkna med någon förkortning av strafftiden. Total rättsröta. Skillnaden mellan benådningsärendena och utskrivning från rättspsykiatrisk vård flyter alltså ihop. Kallblodiga mördare behandlas som vårdbehövande sjuklingar - även om de befunnits varit fullt friska när de begick brottet..

 

Riktig rättsröta är det också att bara de allra värsta brottslingarna (om de är skyldiga), de som har dömts till livstid får sina straff avkortade. Detta innebär att skillnaden i praktiskt verkställd strafftid mellan mord och grova egendomsbrott (stöld, mm) har krympt. Om det är meningen att inga livstidsdomar ska verkställas fullt ut, kunde väl riksdagen ha tagit ett beslut om en ny maxstrafftid, i stället för denna ynkliga domstolsfars?

 

Den, som verkligen har sonat sina brott var den tidigare kriminella krogvakten, dömd för svår misshandel mm. som frivilligt tog på sig dödsstraff för att skona andras liv.

 

Tror någon att benådningsdomstolen har fått extra resurser för att klara av skådeprocesserna, eller slarvar man med de medialt ointressanta målen?