larsflemstroms

Expressen berättar idag att polisen hämtade fel person till psykakuten i Kalmar. En granne hade ringt och sagt att någon i huset var självmordsbenägen. Trots att den tvångshämtade kvinnan förmodades vara självmordsbenägen dröjde det flera timmar innan hon fick prata med någon på psykakuten, och då uppdagades att polisen hämtat fel person. Den tvångshämtade kvinnan borde ju då ha släppts omedelbart, men fick släpptes inte förrän hon hade pratat med en hjärnkrympare (psykolog), som ställde förnedrande frågor. Således föreligger ett fall av uppsåtligt olaga frihetsberövande, åtminstone under psykologsamtalet. Men ett så allvarligt brott utreds väl inte av polisen, när de skyldige eller de skyldiga tillhör en personal, som flitigt utnyttjas som "muntlig bevisning" i rättegångar? Exempelvis rättegångarna mot Thomas Quick...

 

Verksamhetschefen på psykakuten säger att det var klinikens fel och att det hela var pinsamt, och fritar helt polisen från skuld. Det gör inte jag. En granne, som ringer måste väl ändå veta namnet på den som ska hämtas? Eller räcker det med exempelvis "andra våningen till höger"? Har psykakuten uppgivit fel namn, och varifrån har man i så fall fått det, för polisen? Och får polisen verkligen ta med sig folk så lättvindigt? Jag råkar känna till ett fall, då civilklädd beväpnad polis försökte genomföra en olaglig tvångshämtning efter begäran från en läkare i ett annat län. Det slutade med att den ena polisen sköts till döds. En läkare hade gjort en påstådd mördare till en verklig mördare.

 

Samma läkare hade hastigt sjukskrivit sig och sedan sagt upp sig från Säter, när en annan läkare på Säter  började ifrågasätta  behandlingen av Quick.

 

Ibland minns man nyheter som man läst i tidningen eller hört i radio flera år efteråt. Det var ett lokalradioreportage från en mordrättegång, där den åtalade personen beskyllde vittnena för att ljuga i syfte att skydda den verkliga mördaren, som var en av dem. Det var ett knivmord på en krog. Tingsrätten ansåg det styrkt genom "den muntliga bevisningen" att den åtalade hade begått brottet. I Sverige finns inget som heter vittnesjäv, så det var en formellt oklanderlig dom. Vad jag minns, var att jag när jag hörde radioreportaget, blev övertygad om att man fällt fel person. Göran Lambertz, som numera är domare i Högsta domstolen  har i debatten hävdat att Quick är skyldig, därför att de fällande domarna mot honom är välformulerade. I sin tidigare roll som justitiekansler har Lambertz vägrat Quick resning, med samma motivering. Hur vanligt är detta formalistiska synsätt  svenska domstolar?

 

Den påstådda krogmördaren dömdes till rättspsykiatrisk vård. Det är en påföljd, som en domstol kan ta till, när bevisen inte räcker. För då sänks beviskraven. Någon tokdoktor har ju uttalat att den misstänkte har en sådan "psykisk beskaffenhet", så att han har varit kapabel att begå brottet. Ja, den som de facto har begått ett brott har väl varit kapabel att begå brottet? Men någon fällande dom finns ju inte, när tokdoktorn uttalar sig, utan uttalandet grundar sig på åklagarens utredning, som skickas med till den rättpsykiatriska undersökningen. Samt samtal med den misstänkte. Men vem är inte skärrad och kan uppträda psykiskt obalanserat i en situation, när man riskerar långvarig inlåsning för ett brott, som man inte har begått?

 

När så den rättspsykiatriska vården av den påstådda krogmördaren skulle verkställas, fick han som läkare - som han trodde - en av landets mest kompetenta experter på brottslingars "psykiska beskaffenhet" -nämligen den före detta Säter-läkare, som fått Sveriges genom tiderna värsta seriemördare att erkänna sina brott. Denne läkare skulle väl snabbt upptäcka att den påstådda krogmördaren inte alls var av samma "psykiska beskaffenhet" som Thomas Quick? Men här gjorde den påstådda krogmördaren ett misstag. Han förnekade inför läkaren att han begått brottet. Den rättspsykiatriska behandlingen - och numera också "rehabiliteringen" inom Kriminalvården - går nämligen ut på att de dömda, ska erkänna de brott som de har dömts för och ta avstånd från brottet.

 

Det kom att bli en alltmer upptrappad konflikt, som även fortsatte efter utskrivning från den rättspsykiatriska vården, mellan patient och läkare. Läkaren lyckades alltså inte återskapa några "bortträngda minnen" hos patienten, som läkaren därför betecknade som ytterst farlig och med extremt stor risk för återfall i brott. Vilket inför hela rättsväsendet och inför den journalistkår, som under åratal underblåst myten om seriemördaren Thomas Quick kom att besannas genom dödsskjutningen av den civilklädda polisen. Denna syn på farlighet måste dock inte ha delats av alla läkare i rättspsykiatri. Hade så varit fallet hade mannen aldrig blivit utskriven från vården. Ännu ett nederlag för den läkare, som hade skapat mytomanen Thomas Quick.

 

Det första nederlaget för läkaren var när en nytillträdd klinikchef på Säter insåg att Quick var felmedicinerad och beslöt att Quick skulle avvänjas från de narkotikaklassade medicinera, Vilket kom att ta ett halvår med mycket svåra abstinensbesvär för Quick. Men att den ansvariga läkaren blir så skärrad av en medicinändring, så att han sjukskriver sig och sedan säger upp sig, kan tyda att han hela tiden varit medveten om att Quick inte begått morden. Ouick, som hade ett både sjukligt och brottsligt förflutet, var kanske ett lägligt offer för ett vetenskapligt bedrägeri? Dan Larsson, somvar den första journalisten, som tvivlade på att Quick hade begått morden har skrivit att Quick tidigt har vårdats i psykiatrin och då hade morbida fantasier, om att han skar halsen av folk så att blodet sprutade. Detta uppfattades som just sjukliga fantasier av dåvarande behandlande läkare. Det måste vara psykvårdens uppgift att befria patienter från sådana fantasier i stället för att förstärka dem. Vissa läkare borde nog ha varit patienter i stället.

 

Alltnog kom ett att bli en upptrappad konflikt mellan läkaren och den påstådda krogmördaren, som anklagade läkaren för feldiagnosticering och att ha stämplat honom som en farlig mördare för resten av livet. Läkarens egna paranoida symtom slog nu ut i full blom, och han begärde polishämtning av den påstådda krogmördaren, som då bodde i ett annat län än den rättspsykiatriska klinik där han vårdats, och läkaren var chef. Mannen skulle alltså transporteras tillbaka till den rättspsykiatriska kliniken för "undersökning". Det har förekommit förr att patienter, som varit bosatta i andra län, har kidnappats för att vårdas i länet ifråga, vilket den påstådda krogmördaren kan ha känt till..

 

Jag har sett en fällning i Ansvarsnämnden av en läkare vid samma rättspsykiatriska klinik för att ha beordrat polis att gripa en tidigare patient på genomresa från den rättspsykiatriska klinik i södra Sverige, där vården avslutades, till sitt hem i norra Sverige. Någon vårdare hade sett honom på stan, och motiveringen för polisingripandet var att han var en "känd patient". det är ytterst märkligt att tokdoktorer kan uppträda som om de vore polisbefäl och kan beordra poliser till olagliga tvångsingripanden. Polismyndigheten borde kontroller lagligheten innan orden ges vidare till någon polispatrull.

 

Jag tar en paus nu och fortsätter skriva inlägget senare idag.

.