Rättsrötan i asylprocessen är bara den synliga deln av hela rättsväsendets förfall

För en tid sedan skrev jag ett inlägg om den tyska skandalen med de s.k. Ukraina-viseringarna. Det var full kommers med viseringar till Tyskland vid den tyska ambassaden i Kiev. Ett av de tyska regeringspartierna (De gröna) var insyltat i detta. Från Tyskland fortsatte färden till bl.a Sverige. Viseringarna dumpades i havet vid färden över Öresundsbron, och vi fick problemet med "de papperslösa". Det var i början av 2000-talet. Sedan dess har Migrationsverket utvecklat säkra metoder att fastställa de papperslösas verklige härkomst, eller ...?
 
Det har till och från diskuterats om det borde vara straffbart att gömma personer, som fått avslag på sina asylansökningar. Ett argument mot detta har varit att myndigheter inte är ofelbara, och att det knappast kan vara ett brott att hjälpa en medmänniska i nöd. Ja, att myndigheter kan fela, fick vi veta idag. Och det handlar just om att avslöja asylsökande som ljuger om sitt ursprung.
 
En sak, som irriterar mig, är att det nästan alltid är asylsökande som drabbas av den rättsröta, som media behagar avslöja. Trots att precis samma processlagar gäller, när förvaltningsdomstolarna beslutar om tvångsåtgärder mot svenska medborgare, såsom tvångsomhändertagande av barn och psykiatrisk tvångsvård. Jag har erfarenhet av det. Jag har själv varit nämndeman i en förvaltningsdomstol och själv tillstyrkt sådana tvångsåtgärder. I några fall har jag reserverat mig mot besluten. Migrationsdomstolarna är förvaltningsdomstolar, som fått som ett särskilt uppdrag att besluta i migrationsären.
 
Fallen med Tomas Quick och 66-åringen, som efter tio år i fängelse har frikänts för sexövergrepp på sin dotter visar att rättsrötan finns även i de vanliga domstolarna. Men i de fallen handlar det om slarv förutfattade meningar och direkta regelbrott. Om reglerna i Rättegångsbalken, som är ett slags arbetsordning för domstolarna, föjs, borde sådant här inte förekomma. Förvaltningsdomstolarna har en egen processlag, som heter Förvaltningsprocesslagen, och ger en mycket sämre rättssäkerhet än Rättegångsbalken.
 
Men till detta kommer den nyss avgångna alliansregeringens privatiseringsiver, då man tillåtit myndigheter att dela upp myndighetsutövningen, så att en del av densamma inte ska anses vara myndighetsutövning, utan någon typ av faktainsamling. Men denna s.k. faktainstamling innebär att man har lagt ut mycket avancerade utredningar, som kan vara att bedöma föräldrars s.k. föräldraförmåga och asylsökandes ursprung på privata företag, som drivs i vinstsyfte.
 
Och i det syftet vill ge kunden, som är den uppdragsgivande myndigheten, vad kunden har betalat för, nämligen att få argument för tvångsomhändertagande av barn eller utvisning av asylsökande. Det företag, som anlitas för de facto göra den avgörande delen av myndighetsutövningen i asylärenden, Sprakab (låter ju svenskt) har nu migrationsmyndigheter över hela världen som kunder. Att de personer, som gör dessa avgörande utredningar får vara anonyma är enligt min mening ett grovt rättegångsfe. De borde höras som sakkunigvittnen (om de nu kan anses som sakunniga) under ed.
 
I förvaltningsprocessen behandlas myndigheternas utredningar, som fakta i målet, som något som är sant utan att det behöver bevisas., På den punkten skiljer sig Förvaltningsprocesslagen från Rättegångsbalken, som i kräver att myndighetsföreträdaren, vanligen en åklagare, ska bevisa vad han påstår. Så säger lagen, men om den följs är en annan sak. Det finns emellertid en viss typ av mål även i tingsrätterna, som inte handläggs enligt Rättegångsbalken, utan efter en speciallag som liknar Förvaltningsprocesslagen, nämligen Ärendelagen. Som är en veritabel skam för rättssamhället.
 
Det gäller bland annat vid anordnande av förvaltarskap (omyndiigförklaringar). I den juridiska litteraturen står att Ärendelagen är ett förenklat rättegängsförfarande för "den friviliiga rättsvården". Som om en av de otäckaste tvångsåtgärder, som en människa kan drabbas av skulle vara någonting frivilligt. Läkare och förvaltare kan ljuga hej vilt under rättegångarna, utan att riskera straff för mened.
 
Jag frågade en gång en domare hur hon kunde tillåta detta, och fick till svar: "Man utgår från att en sådan person talar sanning". .Det handlade då om en person som hade ett eget ekonomiskt intresse i en omyndigförklaring.
 
Men hur ska då det svenska samhället göra om det saknas rättssäkra metoder att avslöja personer som försöker ljuga sig till ett uppehållstillstånd? Den reglerade invandringen har ju i praktiken redan punkterats av Miljöpartiets uppgörelse med Moderaterna och arbetskraftinvandringen, där det räcker med ett jobberbjudande, som inte ens är juridiskt bindande, från en arbetsgivare i Sverige.
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0