larsflemstroms

Jag brukar inte skryta med mina akademiska kunskaper. Men jag har faktiskt läst vid universitet, vilket är ovanligt för arbetare vid min ålder. Nu tas det för givet för den yngre generationen arbetare. Och det stör väl ingen. Men äldre arbetare ser man fortfarande ner på. Det är oerhört provocerande för akademiker med akademiska yrken att en äldre arbetare kan mäta sig med dem. Men det kan många äldre arbetare, och inte bara det fåtal som har någon akademisk utbildning. Om ni visste hur många (numera äldre) arbetare, jag mött, med kunskaper på hög akademisk nivå, trots kort formell utbildning!

 

Möjigheten att ta del av kunskasutbudet utanför de formella studievägarna har länge varit mycket stort. Och utan tvång att följa formella studievägar kan man få många nyttiga kunskaper, som betygsjägarna har missat. Å andra sidan kan man förstås ha missat något, som ingår i de formella studieplanerna. Det borde finnas möjlighet för självlärda att testa sin kunskapsnivå och komplettera.

 

Men möjligheten till vuxenstudier har begränsats av den nyligen avgångna borgerliga regeringen, som varit mer intresserad av att bevara klassprivilegier än främja verklig kompetens. Socialdemokratin verkar inte heller vara speciellt intresserad av vuxenutbildning, utan vill tvinga alla att fullfölja gymnasiet i unga år, även om studielusten är i botten. Så skapar man livslång aversion mot högre studier, tror jag.Ungdomar i övre tonåren kan inte dresseras att nöta skolbänk, som man lär hundvalpar att sitta vackert.

 

Det man lär sig vid universitet, eller annan formell studiegång, är vetenskaplig terminologi och metod. Behärskar man detta, kan man komma långt med självstudier. Och man kan dessutom kombinera olika ämnen till ett "tvärvetenskapligt" synsätt. Det förvånar mig att juridikstudenter är så okunniga i samhällsvetenskap och historia, så att de inte ens har elementära kunskaper i svensk rättshistoria.

 

 

Oppositionen fyller en viktig funktion även om den aldrig kommer i regeringsställning, helt enkelt genom att kritisera och motverka hemmablindheten hos majoriteten. Genom oppositionens beredskap att ta över, finns också en piska. Man kan se det hos en del kommuner med ett framgångsrikt långvarigt socialdemokratiskt styre. Det kan de tacka den borgerliga oppositionen för.

 

I den perfekta demokratin finns inget utrymme för s.k. vågmästarpartier, som genom politisk utpressningen driver större partier sin väg. Det finns ingen särskild uppgift för "tredje största parti". Om inte Fi hade dykt upp som gumman ur lådan något halvår före riksdagsvalet 2014, hade kanske Vänsterpartiet varit tredje största parti idag.

 

Om alla partier ska vara med och bestämma, har vi inte demokrati utan "konsesus-krati". Det är en utveckling som Miljöpartiet har arbetat för under decennier. Nu, när Mp de facto inte är tredje största parti, gör SD anspråk på att få samma roll som Mp har tillskansat sig efter under slutet av 1990-talet och framåt. Konsensus betyder ju att alla är överens. Det tredje största partiet ska bestämma, åtminstone över sina egna s.k. hjärtefrågor.