larsflemstroms

Jag har tagit bort det senaste inlägget på denna blogg, eftersom den andra bloggaren har tagit bort det inlägg på sin blogg, som mitt senaste inlägg var ett svar på. Så kan vi återgå till att skriva om andra frågor. Den andra bloggaren har skrivit en hel rad inlägg med politiska ståndpunkter, som jag inte alls håller med om. Men eftersom det numera torde vara ganska allmänt känt att jag inte instämmer i de ståndpunkterna, finns det ingen anledning att gå i polemik i de frågorna. Nu ska jag åka till ett köpcentrum, vilket är det enda nöjet som jag kan kosta på mig, för det är ju inget köptvång. Men de har gott reklamkaffe. Sedan blir det kanske ett inlägg i skolfrågan. Jag påstår mig visserligen inte vara någon expert på pedagogik, men tycker det är konstigt att skoltrötta elever ska tvingas nöta skolbänk under tre år (Borde satsa på vuxengymnasier i stället) för att arbetsgivare ska få bevis på att "ungarna" har stigit upp på mornarna och passat tider i stället för att rännta på stan och knarka in på småtimmarna.

 

För det är ju inte alltid som arbetsgivarna har något behov av gymnasiekunskaperna, när gymnasieutbildning efterfrågas. Jag tycker nog att problemet snarare ligger på arbetsgivarsidan, när människor i sin mest arbetsföra ålder påstås inte ens vara "anställningsbara". Det bör snarare jobbas med attityder hos arbetsgivare i stället för att politiker ska bidra till att ytterligare svärta ner de arbetslösa genom att köpa arbetsgivares bortförklaringar. Senast var det Fridolin som bredde ut sig om att "de får ju inga jobb utan gymnasiekompetens".

 

Samtidigt måste förstås verkliga hinder för nyanställningar undanröjas, såsom påhittet att arbetsgivarna ska betala lön under de två första veckorna, som någonm är sjuk. Det är ju rena lotteriet, speciellt för en småföretagare med ett fåtal anställda, när han inte vet vad den arbetssökande har gjort förut.

 

Har redan skrivit inlägget i skolfrågan, märker jag. Tror för övrigt att jag i stort sett är överens med den andra bloggaren i just den frågan. Är det inte mer uppbyggligt att ta fasta på det som förenar än att göra stort oväsen av det som skiljer?