larsflemstroms

 

De gamla översättningarnas "himlarna" påminner om ovetenskaplig astrologi, som studerades i de omgivande hednasamhällena vid Gamla Testamentets tillkomst. En nutida (slutet av 1900-talet), som jag har talat med, säger att "himlarna" är mer rätt än "himlen", som anknyter om gamla föreställningar om att "himlen" är ett tak, och inte består av olika atmosfäriska skikt. Och Paulus skriver ju t.o.m. om en sjunde himmel. Jag tror att Bibeln är Guds ord, alltså på något sätt inspirerad av Gud. Och att man inte ängsligt ska rätta Bibeln efter vad vetenskapen för tillfället har kommit fram till. Nåja, kom fram till för 100 år sedan.

 

Här kommer den stora berättelsen.

 

I begynnelsen skapade Gud himlarna och jorden. Han skapade med sitt ord, som var den pre-existerande Jesus (som senare i historien skulle komma att ikläda sig en mänsklig kropp). Före skapesen svävade Guds ande äver djupet. Treenigheten fanns alltså redan från början: Fadern, Sonen och den helige Ande. Gud skapade människor till sin avbild. För att de skulle likna honom. Människorna var odödliga och fria från sjukdom. De liknade ju Gud själv. Gud skapade mycket annat också, bl.a. änglarna som är andar (kroppslösa varelser). En ängel hette Satanael, mer känd under namnet Satan. Senare kallade djävulen.

 

Satanael gjorde uppror mot Gud, och frestade människorna att äta av den förbjuda frukten från kunskapens träd. Det var syndafallet, som var den största katastrofen någonsin i mänsklighetens och hela världsalltets historia. Den kunskap, som människorna därigenom erhöll var förmågan att skilja mellan gott och ont. Den kunskapen behövde de inte så länge de lydde Gud. Men människorna var ju inga gudar, fastän de var Guds avbild. Nu hade de kunskapen att skilja mellan gott och ont, och även kunskapen att föda sig själva. Visserligen hade människorna erövrat kunskapen att skilja mellan gott och ont, men de var inte felfria som Gud, utan gjorde felbedömningar.

 

Och det är vår förbannelse fortfarande. Fastän vi i princip kan skilja mellan gott och ont, gör vi medvetet eller omedvetet sådant som är ont. Vi gör felbedömningar, som ibland är bagatellartade och ibland katastrofala. Så kom synden in i värden, och synden är något mycket mer sofistikerat än att göra sådant som är "förbjudet". De första människornas till synes oskyldiga olydnad mot Gud fick till följd att hela skapelsen fördärvades. Människorna miste sin odödlighet, fick sjukdomar, råkar ut för olyckor, begår brott mot varandra, startar krig, eller underlåter att starta krig, när blodtörstiga terrorister måste stoppas.

 

Vi föds till en fallen värld, och kan inte undgå att synda. Det börjar redan när vi tar våra första steg. Kanske redan i födelseögonblicket. Då blir vi syndare. Att peka på andra, och säga att  de är syndare, är ganska meningslöst. Gränsen är i själva verket hårfin mellan att goda råd till andra, varna de från att synda, och att peka ut andra som syndare, fastän de inte är värre syndare än vi själva. Det kan vara vanskligt att peka ut specifika handlingar som synder, eftersom synd eller inte ganska ofta avgörs av situationen. Man ska inte döma andra, heter det. Men likväl är det få kristna jurister, som tvekar att ta jobb som domare, om de har chansen. Utan "överheten" (d.v.s. rättsväsendet) skulle djävulen härska oinskränt och förleda människor till alla möjliga rent kriminella synder. i mycket större utsträckning än vad som nu är fallet.

 

Eftersom människor inte kan rättfärdiggöra sig själva iklädde sig Gud mänsklig gestalt (Jesus) och tog på sig straffet för våra synder. Detta återupplever vi i nattvarden, som därför måste hanteras rätt. I nattvarden utplånas kategorierna tid och rum, och vi blir en del av evigheten tillsammans med alla som gått före oss, och som kommer efter oss. Precis som Gud själv, som är i evigheten, är vi närvarande på Golgata, den där dagen för 2000 år sedan. Det är svårt att tänka sig en tillvaro utan tid. Men tiden är en egenskap hos det som Gud skapade, ett hjärta som slår. Det som inte har längd, bredd och höjd, har inte heller tid. Med vår begränsade förmåga att förstå, kan vi säga att evigheten är ett slags parallell tillvaro. Vi säger ju, när en människa dör, att hon går in i evigheten.

 

Så vanns den avgörande segern mot djävulen, var hemska dödsryckningar fortfarande kräver offer. Vi lever i en övergångstid, som kan vara många tusen år framgent, tills dess att Jesus ska komma tillbaka i makt och härlighet och upprätta sitt rike, med en ny himlar och en ny jord. Männskorna ska kroppsligen uppstå från de döda. Eftersom detta ännu inte har skett, vet vi inte hur detta ska ske. Betyder en ny jord att samla gamla jord blir som ny? Och vad menas med kroppslig uppståndelse? Kommer vi att få tillbaka vår gamla kropp, som den såg ut i dödsögonblicket? Eller som den såg ut vid något tidigare skede i livet? Och hur blir det för den, som var svårt märkt av sjukdom redan vid födelsen? Eskatologin är berättelsen om det som ännu inte har skett, berättelsen om den yttersta tiden. Eskatoligin är en del av den stora berättelsen.

 

Saknar du något i denna kortfattade version av den stora berättelsen? Det som de teologiska dispyterna handlar om, när vi talar om den "klassiska" kristendomen, eller om vad "Biblen säger"? Men - kan den kristna tron, den Bibel- och bekännelsetrogna kristendomen, verkligen reduceras till en eller två tvistefrågor i den politiserade kyrkan?