Mjukheten skadar
Den tiden är för länge sedan förbi, när prästen bestämde vad folket i bygden tyckte. Men den omskrivna prästen lever envist kvar i den föreställningen. Han har nu fått valpropaganda från Svenskarnas Parti, och gör sig lustig. Intellektuellt nedlåtande. Men en diskussion på högre intellektuell diskussion om nazisternas förbrytelser under andra världskriget, kan väl ändå vara intressant? Låt de lokala nassarna tala, så kan de synas. Det tycks han mena, och drar alltså åter en lans för nazisternas yttrandefrihet. Som aldrig har varit hotad av några kyrkklockor. Om man inte tror på magi förstås.
Den skada, som eventuellt har skett genom att nazisterna har fått reklam, den har redan skett. De fortsatta protesterna mot klockringningen ger nassarna ännu mer reklam. Positiv reklam dessutom. De kan ju påstå att de är i gott sällskap. På så sätt skapas en myt om guilt by association. Och det skadar inte bara den här prästen, utan alla dem som kritiserar Svenska kyrkans utveckling under senare tid ur en högkyrklig eller gammalkyrklig synvinkel.
Prästen skadar inte bara sig själv, utan alla som helt eller delvis har hållit med honom genom åren.
Förutom de politiska, folkrättslsiga och medmänskliga invändningar mot nazismen, vilka levereras av det profana samhället, finns det även teologiska Han relativiserar och förminskar. Han tiger som muren om att kampen mot nazismen är kampen mot djävulen. För var det inte så att Jesus besegrade djävulen genom att återvända från dödsriket? Djävulen är besegrad, men slutstriden pågår fortfarande, och mycket ont sker fortfarande i världen.
Och nazismen är det mest ondskefulla som någonsin har funnits. Vi ser det upprepas, när "Islamisk staten", med en lätt anpassning av de nazistiska lärorna till de arabiska förhållanden, begår folkmord på kristna och yasidier - samt på "avfälliga" muslimer. Och även på judar, när terroristerna är redo att anfalla Israel.
Kristendomen och kyrkan behöver inga sanktioner från staten för att bekämpa djävulen. Kyrkan behöver inte vänta på en marshorder från Sveriges riksdag innan det är dags att ringa i kyrkklockorna mot nazismen. Det bestämmer kyrkan själv.
Hur nazismen ska bemötas politiskt och juridiskt (genom förbud mot nazistiska organisationer, eller mot vissa nazistiska yttringar eller enbart genom opinionsbildning) är en politisk fråga, som inte så lite handlar om taktik. Detta är frågor för det profana samhället. Präster har i.o.f.s. rätt att, som privatpersoner, ha politiska åsikter. Men en prästblogg uppfattas i första hand som en kyrklig blogg. Vad ska förbjudas härnäst: makaroner och kålpudding eller amerikansk snabbmat? Argumenten är löjliga. Men ska de anföras, borde man kräva av en präst att han förmår skilja mellan förbud mot vissa maträtter av politiska skäl och av teologiska skäl. Om en våra biskopar råkar hitta ett bibelställe, som yrkar på förbud mot McDonalds, så kan väl kyrkan avråda sina medlemmar att äta sådan mat, även samhället tillåter den.
Den, som är bibel- och bekännelsetrogen borde inte ha några svårigheter att finna argument i Bibeln och övriga bekännelseskrifter mot nazismen. Vi som tycker att Bibeln och bekännelsen är viktiga borde få hjälp av den teologiska elit, som prästerna ska vara, i stället för att läsa att på en prästblogg att kyrklig kritik mot nazismen är lika fel som att förbjuda amerikansk snabbmat.
Kommentarer
Trackback
