larsflemstroms

För några dagar sedan skrev jag inlägget "Hyckleriet", som började med En kristdemokratisk politiker har fått löpa gatlopp de senaste två dagarna för att hon glömt betala en avgift på 500 kr till  brottsofferfonden.Vilket

följdes av ett angrepp mot mig på en annan blogg. Det kom snart att visa sig att jag och den andra bloggaren är helt överens om att det egentliga brottet (som var stöld, och inte glömskan att betala den utdömda avgiften) var ett mycket klandervärt brott. Den andra bloggaren kan möjligen ha uppfattat mitt inlägg "Hyckleriet" som en invändning mot hennes eget inlägg på hennes egen blogg i samma fråga, vilket skrevs samtidigt men publicerades innan jag skrivit färdigt. Dumt att bli osams, när man är överens. Det vore kanske bra att läsa det som man svarar på.

 

Jag har återigen sett Sveriges Radios referat av "nyheten". Och det är helt klart att SR ha utlöst ett drev för glömda avgiften till Kronofogden, och inte för det bakomliggande brottet. Media blandar alltid ihop skulder hos Kronofogden med brott, vilket stämde i just det här fallet, men vanligen inte. Varför gör journalister denna vanligtvis felaktiga koppling? Det är ju ett grundskott mot den representativa demokratin. Ja, mot den allmänna rösträtten. Det ska alltså inte finnas några valda representanter för ekonomiskt svaga grupper. Och dessa kampanjer drivs alltså framför allt av journalister hos av staten gynnade media. Bara medel- och överklasspersoner, som med sina höga inkomster har tillräckliga ekonomiska marginaler för att klara en oförutsedd utgift, ska kunna bli politiker.

 

Journalisterna är ju dessutom väldigt oförsämda och otrevliga i sina frågor till politikerna. De vrider sig ofta som maskar på metkrokar. Och det handlar för journalisernas del om att plåga andra för att tjäna pengar, precis som kriminella brottslingar gör. Är detta ett jobb? "De gör bara sitt jobb", säger de. De påstår att de har "en uppgift".

Och det handlar om politikernas trovärdighet. Det handlar alltså inte om journalisternas egen trovärdighet, när de snokar i saker som inte har med det politiska uppdraget att göra.

 

Genom denna kartläggning har dock två intressanta fakta kommit fram. 1) Andelen politiker, som har skulder hos Kronofogden är större än samma andel hos genomsnittsbefolkningen. Detta ger en helt annan bild av politiker, än den som förmedlas av de upphetsade reportagen. De flesta politiker är fritidspolitiker, som offrar mer för politiken än de tjänar. 2) Politiker med skulder hos Kronofogden finns i alla partier, men andelen är högre hos Vänsterpartiet än hos Moderaterna. Det finns ett mycket tydligt samband mellan andelen politiker med skulder hos Kronofogden i ett visst parti, och politikernas medelinkomst i samma parti.

 

Det är en skam för Sveriges journalister att de plågar människor som försöker göra något för sina medmänniskor, för att de har problem med sin privatekonomi. Så agerar man bara inte i ett demokratiskt samhälle, där journalisterna i stället ska granska maktutövningen. De ska granska hur lagstiftningen gynnar rena utsugare, som t.ex. att ett stort inkassoföretag uppmanar sina kunder att påföra räntor på 24 %. Enligt inkassoföretagets jurister ligger gränsen till ocker, vilket är ett allvarligt brott, på den nivån.

 

Vågar då skuldsatta politiker driva kravet på en lagändring? Det vågar de inte, av rädsla för att på nytt bli "avslöjade" av blodsugarna inom journalistkåren. Om de överhuvud taget lyckas nå en sådan politisk position, där de kan påverka. Partierna duckar för det journalistiska övervåldet. Man vill ju inte ha några "skandaler" i valrörelsen. Varför uppdagades kd-politikerns skuld till Kronofogden just i valrörelsen? Syftet var förstås att den "avlöjade" politikern skulle hoppa av, även om det hade gällt en bortglömd telefonräkning.