Feminism = kvinnors skyldighet att göra abort på sig själv och andra?
För en tid sedan skrev jag ett inlägg som delvis handlade om muslimska feminister. Jag forskade en del i ämnet, eftersom jag inte visste vad muslimsk feminism står för. Resultatet var skrämmande. Inte för att muslimska feminister vill att kvinnor ska ha halva makten, utan för hur muslimska feminister bemöts av sina ateistiska (och västerländska)" meningsfränder". För att erkännas som feminsiter måste de muslimska feministerna arbeta för att befria muslimska kvinnor från islam! I Frankrike har muslimska feminister, som vägrar detta, nekats deltas i "gemensamma" feministiska manifestationer.
Hur behandlas då kristna feminister? Det verkar inte vara mycket bättre, när vi ser på abortdebatten. När vi hade tvångssteriliseringar i Sverige, krävde den s.k. kvinnorörelsen att "kvinnan ska bestämma över sin egen kropp". Med det menades att över- och medelklasskvinnorna i Statens socialpsykiatriska nämnd skulle bestämma över fattiga kvinnors rätt att få barn. Ordet "kvinnan" syftade då inte på varje enskild kvinna, utan på kvinnor som ett kollektiv, som vissa kvinnor skulle bestämma över. Och så är det i stort sett fortfarande. Även i förhållande till männen. Även då handlar det om kvinnor som kollektiv, som jämförs med alla män som kollektiv.
Även kvinnor i fattiga familjer ska subjektivt se det som en framgång för "kvinnan" att vi nu har en kvinnlig ärkebiskop med en lön som de flesta kvinnor och män inte ens kan drömma om.
Kristdemokraterna har nu fått en ung snärta som partiledare. Ta bara inte detta som en förutsägelse om att hon kommer att bli en dålig partiledare. Jag har ju inte kallat henne "snorvalp". Så brukar jag kalla manliga politiker i hennes ålder. "Snärta" kan ju till och med vara ett positivt omdöme.
Men vilket hallå det har blivit för att hon vill att barnmorskor och annan sjukvårdspersonal ska slippa medverka vid aborter. Glöm inte att jag och fästmön började umgås, sedan jag skrivit på en prästblogg att aborter är en värre synd än utlevd homosexualitet. Hon svarade i en egen kommentar med "Äntligen". Det verkar hon nu ha glömt, att det faktiskt var så det började. Det enda hon nu verkar minnas är min inställning till homosexualitet. Jag har idag samma inställning till synden, men inte till homosexualitet. Min inställning till synden är inte att vissa specifika handlingar alltid är synder, utan att synden snarare är ett tillstånd. Det sätt att vara, det sätt som alla människor är.
Vi har alla del i synden, eftersom vi är människor.
38.000 aborter varje år i enbart Sverige, är vårt lands nationella synd. Vi är alla skyldiga. Vi håller på att utrota oss själva. Min omsväning i homo-frågan har förändrats i små steg, men det kanske största steget var när jag konfronterades med frågan om jag hellre skulle vilja vara far till ett barn, som har aborterats, en till ett barn som har adopterats av ett homopar - alltså två kvinnor eller två män.
Många kristna abortmotståndare vill se adoption som ett alternativ till abort. Jag kan stödja den tanken, om ingen kvinna tvingas adoptera bort sitt barn av ekonomiska skäl. Men gäller det en kvinna, som inte själv kan ta hand om sitt barn. Men frågan är ju då om inte kvinnan själv behöver tas om hand. Så varför inte ändra adoptionslagen, så att adoptivföräldrarna adopterar kvinnan, så att hon blir deras egen dotter, och får vårdnaden om barnet? Det borde vara en möjlighet, men inte en tvingande regel. Vanlig adoption ska också vara en möjlighet.
Men när jag tänkte på detta, kom det för mig att framstå som helt absurt att neka någon att bli adoptivförälder på grund av han / hon är homoexuell. Och menar man nu att barn om möjligt ska växa upp med föräldrar som är gifta med varandra. Det blir alltså som något slags dominoeffekt, fastän omvänt. Om man reser en bricka, så måste man resa de andra också.
En annan, men liknande sak, är om man anser att aborter ska förebyggas, så måste graviditer fullföljas. Hur ett barn har avlats, inom ett äktenskap eller inom en tillfällig sexuell förbindelse, har i det fallet ingen betydelse. Att ett barn blir avlat även i det senare fallet, är ett tecken på Guds oändliga nåd.
Nu kastas knivarna mot den nya Kd-ledaren för hennes inställning till aborter, inte för att hon är med i ett parti som genom samarbetet i den borgerliga alliansen har medverkat till att öka speciellt unga och arbetslösas eller lågavlönade kvinnors ekonomiska incitament att göra arbort. I mina ögon är en sådan politik en grov synd.
I en interju i kväll talade Fp-ledaren Jan Björklund om att man "måste" sänka ingångslönerna. Förutom då att det är en oönskad politisk inblandning i avtalsfriheten mellan arbetsmarkandens parter, så är det en extremt barnfientlig politik. Allt detta prat om sänkta ingångslöner, sänkta ungdomslöner, sänkt arbetsgivaravgift för unga, o.s.v. slår ju mot "tillväxten". Arbetsgivaravgiften finansierar sjuk- och aldrbeslöshetsförsäkringen samt föräldraförsäkringen. Varför ska unga barnfamiljer inte ha denna ekonomiska trygghet - och själva bidra till den genom värdet på föräldrarnas arbete?
Det är typiskt nog mest manliga fackpampar som ondgör sig på S-bloggarna över kravet att sjukvårdspersonal ska slippa medverka vid aborter, som om det skulle handla om plötsliga fall av arbetsvägran. Det är ju huvudsakligen kvinnlig personal som berörs av denna form av tvångsarbete. Nog måste väl socialdemokratin kunna hantera denna form av intressekonflikter, så att det blir en bra lösning för båda parter? Det utmärkande för politisk extremism är just oförmågan att hantera intressekonflikter på det sättet, utan det ena intresset ska tvingas till total underkastelse.
Det finns ju massvis med liknande konflikter mellan olika skyddsvärda intressen. Flyktingkatastoferna på Medelhavet är ett exempel. Europas länder måste ha rätt att bestämma över sin egen invandringspolitik, men å andra sidan...
Kommentarer
Trackback
