Identifikation med agressorn
Några nya psykologiska teorier har jag fått lära mig under de senaste åren. Tänk att jag själv har haft ett förhållande med en psykolog. Det blev kortvarigt. Jag hade svårt med människor som är både subjekt (någon som agerar) och objekt (någon som studeras). Passionen känns inte riktigt äkta. Under en ännu kortare tid därefter åkte jag på bilturer med en annan psykolog. Det kändes också lite konstlat, så jag blev mer intresserad av hennes väninna. Men av det blev det inget heller. Hon sa att vi inte kunde fortsätta att träffas, för i så fall skulle jag bli mördad av hennes släktingar. Nejdå, hon kom inte från Mellanöstern utan från ett kristet, europeiskt land.
Jag trodde henne förstås inte, men hon pekade ut de hitresta mördarna. De bevakade oss hela tiden. Hon hade vägrat att gifta sig med den man, som de hade valt ut åt henne. Det kunde de acceptera, under förätsättning att hon inte hade någon annan man. Denna erfarenhet, att jag inte fick träffa en "ledig" kvinna, som tydligen gillade mig, kanske förlarar varför jag håller med dem, som säger att "passar inte våra svenskaseder, så kan ni åka hem." Problemet är bara att de, som har gjort politik av detta, inte själva respekterar våra svenska seder. Rasism är inte svensk folkkultur, helt enkelt.,
Såg för en tid sedan en muslimsk bröllop. Paret måste lova att "följa sharia-lagen och den svenska lagstiftningen". Det har jag absolut inget mot. Man ska ta seden dit man kommer, men behöver för den skull inte överge sin egen kultur och seder, eller ens sin egen religion.
Om islam ska ha en framtid i Europa, så är det "euroislam". Som det där muslimska bröllopet är ett bra exempål på. Det är ju även muslimsk sed att ta seden dit man kommer. "Euroislam" uppfattar inte jag på samma sätt som många socialdemokrater och folkpartister gör, att man behåller de yttre formerna men inte har någon gudstro. Nej, man behåller sin tro, men anpassar de yttre formerna - utan att överge allt - till den nya omgivningen.
Jo, jag förstod nog vad som menas med uttrycke "identifikation med agressorn". Och mina vuxenstudier började med två Hermods-kurser i psykologi och en i sociologi, med inskickningsuppgifter, som granskades och bedömdes av några lärare i Skåne. Att det fanns ett universitet på andra sidan ån i min egen stad hjälpte inte. Som arbetare var man portförbjuden på alla sätt och vis. Nu vet jag inte om det var ett genuint studieintresse, som drev mig, utan kampen för människovärdet, efter ett nytt sammanhang att kunna identifiera mig med, när industrierna lades ner och frågan "var jobbar du?" ersattes med "vad pluiggar du?"
Kanske var det "identifikation med agressorn? När jag fått beviset på mitt människovärde - studentlegitimationen - tröttnade jag på studierna och återvände till industrin - det lilla som fanns kvar av den. Nu har svensk socialdemokrati slutat tala om sig själv som "arbetarrörelsen". Det lät lite konstlat, när till slut de enda arbetarna i den socialdemokratiska föreningen bestod av jag själv och två kraftiga kvinnor, som jobbade inom vården. De styrde föreningen med järnhand för att inte klassresenärerna skulle ta över helt.
Genom teoretiska studer får man lära sig en massa teorer och teoretiska begrepp, som man har lite svårt att applicera på någon verklighet. Men visst är det något slags indentifikation med aggressorn, när en kvinna tycker så himla synd om partiledaren som har gått in i väggen, och klagar på att alla är så stygga mot honom, under ständiga försäkringar om att hon inte är partimedlem.. Som om det vore deras fel att han har gått in i väggen. Har han inget ansvar själv? Alla som han har föraktat för att de har haft samma begränsningar som han själv? Nej, det är inte lätt att veta gränserna för sin förmåga, att alltid vara på språng, att inte veta hur många nätter med för lite sömn, som man klarar av. Men hur många har inte skadats av makstriderna och utrensningarna, av kampen för att behålla de dubbla arvodena (från både riksdagen och partiet)?
Jag kommer att tänka på pastor Fossmo, som har gift sig för tredje gången, på all beundrarposten från kvinnor till dömda våldsbrottslingar
.
Kommentarer
Trackback
