larsflemstroms

I den här åldern kan hälsotillståndet förändras snabbt. Man kanske inte märker det själv. Andra märker. Men när min syster och hennes man säger att jag har ett mycket gott minne, tror jag det. Och jag skulle väl ha märkt det själv, om jag gått vilse och inte hittat hem. Och hemtjänstpersonalen, som besöker grannarna, hade väl märkt något, och sett till att jag också fått hemtjänst, om så hade behövts.

 

Med den fysiska hälsan är det sämre. Det har kommit helt oväntat. Så jag är lite orolig för vad som ska komma härnäst. Oförberett hände något ytterst oväntat före jul. Flera tusen tandläkaren. Jag var nog lite för snål förra gången, för tre år sedan. Den tandläkaren, som gjorde den behandlingen var lite tveksam om det skulle hålla. Det gjorde det alltså inte. Nu ska det göras om, på ett nytt sätt. I veckan som gick lyckades jag fixa finansieringen. Vilken lättnad.

 

Precis som väntat har "kvinnan" skrivit skit om mig på sin blogg igen. Nu ska jag hängas ut rejält, så att alla förstår vilken ful fisk jag är. De inlägg, som jag referat till, har hon tagit bort. Det ska se ut som om det inte fanns någon anledning för mig att reagera på hennes tidigare skriverier. Under rubrik "Kan jag inte tolka verkligheten" skriver hon "Ja, man kan verkligen undra om man själv har fel i huvudet eller vad det är när man läser beskrivningar av händelser som man inte känner igen." 

 

I sitt närmast föregående inlägg skrev att hon lätt blir uttröttad: "Det är som om min hjärna inte orkar med detta. Jag har så många tankar själv ändå." Jo, jag har märkt det många gånger. Ett lysande intellekt, men ibland slinter det rejält. Kan man hata en äldre människa för det? Naturligtvis inte. Skulle jag hata min egen mamma? Elva år innan hjärnskadan slutligen tog hennes liv, sa hon till mig "Vem är den där?" Det var sista gången jag hörde henne säga något över huvud taget. I sistnämnda inlägg på sin blogg har "kvinnan" skrivit:om att förtäras inifrån: "För det tror jag att man gör. Jag tror att man äts upp inifrån till hårdhet, oförsonlighet och intolerans mot omvärlden och medmänniskorna."

 

Det har jag nog fått känna på. Det har varit snabba växlingar mellan rollen som lite förtryckt kvinna och stor mäktig chef, som visar sin makt och är hård och oförsonlig. Det märkliga är att hon skriver om sitt behov av att vara ensam, men när vi har varit tillsammans har hon krävt att jag alltid skulle vara hos henne, och inte velat acceptera om jag tagit en promenad, när hon inte kunnat följa med. Verkligen motstridiga besked.

 

Där jag bor finns en gammal man, som står i dörren och väntar och väntar på någon som aldrig kommer. Ibland går han runt och känner på dörrhandtagen, och när jag öppnar frågar han: "Var är alla?" Han menar de, som bodde här för flera år sedan. Han minns dem så väl. Det är som om de fanns här tidigare idag. Han har inget närminne.

 

Är det inte tragiskt med gamla människor, som efter en sista uppblommande förälskelse börjar hata varandra och tro varandra om ont? När de äts upp infrån till hårdhet oförsonlighet och intolerans - och känner ett så starkt behov att visa upp dessa känslor offentligt? Vem tror du på käre  läsare?

.