larsflemstroms

Mitt förra inlägg var min version. Det betyder inte att något var fel i sak. Men något som är den ena sidans version är kanske inte hela sanningen? Jag tycket att jag måste skriva min version, eftersom det i stort sett bara är hennes version som har kommit fram hittills.

 

Min version. Som jag kan minnas, och jag har ett bra minne. Än så länge. Tänk om jag en dag inte skulle hittahem från någon plats i närheten. Det är så alzheimer börjar. Min mor, som hade den sjukdomen sa med syftning på mig "Vem är den där?". Det var det sista jag hörde henne säga, innan hon gick in i den stora tystnaden. Hon var yngre än vad jag är nu. Min pappa sa att han kunde kommunicera med henne ända till slutet, utan ord eller några slags tecken.

 

För några år sedan träffade jag en helt förtjusande kvinna. Under vår första träff var vi tillsammans under precis 24 timmar. Det var en fantastisk upplevelse, men visst krävdes det mycket energi. Hon var väldigt aktiv de. Hade en massa engagemang, som tog mycket energi. Jag gjorde ett misstag. Jag ville vara tolerant, och frågade aldrig hur hon orkade med. Plötsligt hade jag kommit in i hennes liv, och relationen med mig krävde ju både tid och energi. Det var lättare för mig. Jag hade ju inga bindande engamang och kunde lätt skapa utrymme för henne i mitt liv.

 

Det började med att hon klagade på att jag tog för mycket energi från henne. Hon ringde sent varje kväll, nära midnatt och grälade. Hon trodde att jag hade en annan, ett helt harem, och var jätterädd för att det skulle finns någonting hos henne, som jag inte skulle gilla. Ganska snart frågade hon om jag tillhörde "fiendelägret", det var de personer som fått henne uppsagd från en chefstjänst. Detta återkom hon till flera gånger, att jag skulle tillhör "fiendelägret", fastän jag inte ens varit i närheten av de personerna. Det märkliga är hur hon fyra veckor efter vår förlovning började visa största förtroende för fiendelägret till mig, och det har bara fortsatt. Hämnd för någon inbillad oförrätt?. Om detta finns mycket att skriva, men det ska jag inte göra nu.

 

Idag har hon skrivit på sin blogg "Visst är det sjukt att försöka misskreditera en förälder inför barnen!" Härmed dementeras bestämt att jag har försökt misskreditera henne inför hennes barn." Det är bara hennes vanliga misstänksamhet. För ett och ett halvt år sedan hade jag skrivit ett brev till hennes dotter, om allt som jag ville hjälpa henne med. Skulle det vara att misskreditera? Hon har ju själv tillstått att hon är "bohemisk" och inte riktigt orkar med allting som hon borde göra.

 

Senast har hon skrivit att "Det tar för mycket energi att hålla på att tjafsa. Det är ingen idé att älta vems fel det var att något gick fel". Kloka ord. Det håller jag med om, förtsatt om det handlar om att lägga skulden på den ena eller andra. En annan sak är att se nyktert på vad som gick fel. Jag tror att det gick för fort i början. Och att det har varit för intensivt, när vi har varit tillsammans. En viss trötthet infinner sig efter ett tag, irritation och missförstånd uppstår.