larsflemstroms

Det som jag har skrivit i två inlägg nyligen är givetvis min version. Men det är ärligt som jag har uppfattat händelserna. Eftersom hon har spridit sin version till många personer, bl.a. via hennes blogg, tyckte jag att min version också måste komma fram. Det senaste bråker började strax före jul, sedan jag skickat ett julkort till hennes son, vilket jag tydligen inte fick göra. Hon har anklagat mig för att försöka slå in en kil mella henne och sonen. Hur jag nu har kunnat göra det genom ett julkort, på vilket jag bara har skrivit mitt förnamn. Den förtryckta texten var det sedvanliga "God jul och gott nytt år".

 

Nu skriver hon på sin blogg att hon inte har skrivit att hon "lätt blir uttröttad". Men hon har ju faktiskt skrivit att hon blir uttröttd. Att hon lätt blir det är min erfarehet. Det är mänskligt och ingen anklagelse. Nu skriver hon (ordagrannt citerat):  "Jag beskrev hur det är om jag ständigt har människor tätt inpå mig. Då blir jag uttröttad för att jag behöver tid för egna tankar och skapande." Den beskrivningen har jag ingen invändning mot. Men när vi har varit tillsmmans, om det så har varit under en månad eller mer, som det brukat vara, har hon inte velat släppa mig ur sikte, och har faktiskt inte tillåtit mig att vara borta någon längre tid, satt upp tidsgränser för när jag ska komma tillbaka, som föräldrar gör för sin tonåriga barn.

 

Och hon som har så stort behov av att vara ensam. Det har väl alla människor då och då? Efter att sålunda ha beskrivit sitt behov av ensamhet, klagar hon på mina "så gott som dagliga promenader" utan henne. Men jag har ju faktiskt inte förbjudit henne att följa med. Men precis, som hon själv skriver, har hon haft svårt att gå under nästan ett år. Jag har skämtat om att jag gärna skulle skjutsa henne runt i rullstol. Det verkar som om mitt behov av ensamhet har tillgodosetts under de månader, då vi inte har varit tillsammans.

 

Hon anklagar mig också för att ha vantolkat henne, när hon i ett tidigare inlägg på sin blogg skrivit  "om hur man kundeätas upp inifrån till hårdhet, oförsonlighet och intolerans mot omvärlden och medmänniskorna." Detta skulle tydligen vara allmänmänskligt och inte ha med henne att göra. Så det som är allmänmänskligt skulle alltså inte gälla henne själv? Men jag har sett detta hos henne, och detta när hon har varit uttröttad, kanske av att leva för tätt tillsammans.

 

Det är absolut ingenting som jag hatar henne för, eller som jag vill att andra ska nedvärdera henne för. Men tydligen tror hon att hon skulle förlora sina nära och kära, om de får höra min version. Det tror jag inte alls. Jag hoppas verkligen att hennes barn älskar henne som den hon är. Men rent ut sag. Hon är en "skvallerkärring", som kan vräka ur sig vad som helst, när hon är trött och upprörd. Och det ställer till problem för mig. Tycker jag. Undrar vad sonen tänker, när han efter att ha hört hennes tirader i telefon, frågar "Ska jag komma och kasta ut fanstyget?"

 

Tänk bara vilken katastrof det skulle vara för hennes trovärdighet om han hade blivit bekant med mig, och upptäckt att jag inte alls är något "fanstyg". Men, hallå! Skulle det verkligen var en katastof om hennes närstående skulle få vetskap (om de inte redan har det) om att denna intellektuella, analytiska och kreativa kvinna emellanåt kan visa upp en annan sida också - när hon är trött och inte orkar vara lika skärpt som vanligt? I vår ålder kan vad som helst hända, och det kan komma snabbt. Och det kan man vara rädd för. Rädd för att få en diagnos av någon närstående. Något som man absolut inte vill höra. Det handlar nog mycket om rädsla, överdriven.