Om kriget som inte kom och flyktingarna som kom.
Under 1950-talet var bostadsbristen värre än nu. Det fanns gott om gamla hus utan moderna bekvämligheter. Alla trodde att det skulle bli krig, och man talade om atombomber mot svenska städer. Befolkningen skulle evakueras. Det handlade om två - tre miljoner människor som skulle bli internflytkingar i Sverige. Alla skulle inkvarteras på något sätt. Det gavs ut en liten skrieft, som hette "Om kriget kommer". Den minns ni väl?
Nu har vi ett delvis självförvållat flyktingkaos i Sverige. Det är ett pris som vi får betala för den svenska drygheten. Sverige skulle ju framtå som ett mycket bättre land än alla andra länder att fly till- Det talas om "flyktingkastrofen" och att resurserna inte räcker till för de tiotusentals som kommer varje vecka. En rännil jämfört med alla svenskar som skulle få nya hem under 1950-talet, om kriget hade kommit.
Därmed inte sagt att vi inte har kris i flyckingmottagningen. Det talas om brist på bostäder och skolor, om brist på lärare och sjuksköterskor. Märkligt nog talas det inte om polisbrist, trots alla nya "inre gränskontroller" som ska till, för att upptäcka och avvisa personer som fått avslag på sina asylansökningar. Det talas om tältläger, och vi ser framför oss tältägren i Turkiet, Libanan och Jordanien, vilka rymmer hundratusentals människor vardera. De 185 tälten, som finns att tillgå i Sverige räcker bara till 1000 flyktingar...
Sveriges militära beredskap är god, har det sagts. Inte nu längre. Vi har inte ens någon civil beredskap. Vem tillverkar tält? Vem bygger baracker? Vem undervisar barnen? Vem tar hand om sjuka? Läget är katastrofalt, enligt landets länsstyrelser. Var finns tältmakarna, byggnadsarbetarna, lärarna och sjuksköterskorna? Psykologer, som själva är flyktingar, kan inte hålla terapisamtal med de traumatiserade flyktingbarnen, eftersom de inte har svensk psykologlegitimation. För att få det måste de behärska svenska språket.
Det är rena rama löjan, rent ut sagt. Vi har ingen flyktingmottagning. Vi har integration. Integrationen syftar till att göra alla till svenskar, till att förse svenska arbetsgivare med billig arbetskraft, inte till att hjälpa flyktingar. I stället för att hålla ihop flyjktingarna nationsvis, så att lärare och elever från samma land hamnar i samma förläggningar, blandar man nationaliteterna, så att kaos och i värsta fall slgasmål utbryter.
När man nu börjar hyra gamla ruckel som flyktingförläggningar, frågar man inte om det finns byggnadsarbetare, glasmästare, rörmokare och elektriker bland flyktingar, utan man skickar dit journalister som flyktingarna får beklaga sig inför, hur dåligt allting är här i Sverige.
Naturligtvis begriper jag också att försäkringen inte gäller, om en obehörig rörmokare råkat koppla fel. Men det dör väl ingen av? Farligare är det om en eletktriker kopplar fel. Men man behöver inte ha behörighet för att dra ledningar, däremot för att koppla in ledningarna i elcentralerna. Men jag underar om undervisningen verkligen blir sämre och flyktingbarnen undervisas av lärare, som talar deras eget språk?'! En läkare behöver inte vara en särmre läkare för att han (det är oftare en han än en hon) saknar svensk läkarlegitimation, men det finns risker om kunskaperna inte är dokumenterade. Å andra sidan är det stora risker om sjuka inte får någon medicinsk besömning alls.
Yrkeslegitimatonerna behövs kanske för att arbeta på den ordinarie arbetsmarknaden, med svenska löner. Men här handlar det ju om att flykingar inte får hjälpa andra flyktingar, förrän de har tronsformerats till helyllesvenskar, som för länge sedan har slutat att längta tillbaka till landet, som de har flytt från. Här handlar det inte om att barnen inte ska halka efter i skolan kunskapsmässigt, utan om att de ska få svenska skolkamrater, som de inte kan skiljas från, om och när det har blivit fred i hemlandet och förlädrarna vill flytta tillbaka.
Splittra och blanda flyktinggrupperna, det är vad den s.k. integrationspolitiken går ut på. Detta blottlägger en mycket värre krist i det svenska samhället än flyktingkaoset. Revirbevakandet har gått så långt, så att hela Sverige har drabbats av nationell handlingsförlamning, när något oförutsett inträffar. Fast det handlar ju nu inte om något helt oväntat, utan bara om saker som inte förutsägs i de långtidsplaner, som gjordes upp får tio - tjugo år sedan.
Kommentarer
Trackback
