larsflemstroms

Häromdagen gick jag den vanliga rundan, som jag brukar gå i Stockholms innerstad, när jag är där. Jag var alltså inte med på den stora kärleksmanifestationen, då tusentals människor visade att de bara gjorde som de brukar göra. Naturligtvis. När det varnas för bomber, så kommer man samman och  visar att man inte är rädd. Man stror blommor på trapporna upp, så att folk halkar och blir nertrampande, om det utbryter panik. Jag blev nästan osams, med dem jag hälsade på. Tyckte det var ansvarslöst att uppmana så många människor att samlas på samma ställe, när man inte vet om det var en ensam terrorist, eller flera i samförstånd. 

 

Genom att göra något ytterst ovanligt, att medvetet utsätta sig själv och andra för livsfara, så besegrar man terrorismen.. Statsministern upprepade den numera slitna teorin om vad terrorsterna vill: Få oss att sluta med våra vanliga liv. 

 

Nu är jag åter. Och allting är som vanligt. Och fästmön skriver att jag har förstört hennes födelsedag och att hon inte är någon fästmö. Det är som vanligt. Hon måste vara flera hundra år, eftersom hon fyller år tre gånger i veckan. Men jag har inte förstört någon dag för henne. Hon tjatade om att jag skulle åka hem, och det gjorde jag. 

 

Ångrar hon sig? 

 

Vi firade hennes födelsedag, samma dag som hon fyllde år. Två dagara senare firade vi någont, jag vet inte riktigt vad. En av damerna pratade bara med mig, rena utfrågningen, en massa närgångna frågor. Fästmön (hon var i alla fall fästmö då) märkte ingenting, men jag tycker att det är dålig stil att lägga beslag på värdinnans man.