För känslig för den här världen?
Det kan man vara. Och det kan vara besvärligt, för både personen själv och för omgivningen. Hur gör man för att lugna en såda person? Genom att tala om den ytterst obetydliga sannolikheten att något ska inträffa? Genom att tala om meningslösheten att oroa sig för sådant, som man ändå inte kan påverka. Det verkligt påfrestande, det som kan utlösa s.k. posttraumatiska stressyndrom är nog sådant som man kunde påverka, men alla ansträngningar var förgäves. Rädslan för att bli övergiven kan leda till att man faktiskt blir övergiven. Det kan föra till ett kontrollbehov, som kan slita sönder en relation.En sådan person är nog värd att hedras och älskas, men vad gör man, när man möts av "anfall är bästa försvar" fastän det inte fanns något angrepp att försvara sig mot? När allt man gör tolkas som onda avsikter och maktutövning? Till slut ger man upp.
Tillägg:
Det här inlägget är inte alls avsett att misskreditera någon. Hur kan man misstolka så? Handlar det om en förväntan att bli misskrediterad? Det är ju så oerhört frustrerande. Har jag inte skrivit att en sådan person är värd att hedras och älskas?
Kommentarer
Trackback
