En gång flykting - alltid flykting?
Jag har mött personer - nu drygt 80 år - som har flytt till Finland från länder söder om Finska viken, när deras hemtrakter invaderades av den sovjetiska Röda armén. Deras hemtrakter hade tidigare varit ockuperade av tyska nazister, som lokalbefolkningen försökte hålla sig väl med De hade kanske inget annat val, men det uppskattades försås inte av ryssarna. En då sjuårig flicka har berättat för mig att en granat hade förstört hennes systers cykel. Dessbättre satt inte systern på cykeln just då, utan ledde den. Granaten slog alltså ner mellan flickorna. En tysk soldat, som sett händelsen, hade rustat fram och tröstat flickoran och bjudit på godis. Flickan, som just hade fyllt 83, när hon berättade detta, sa att de tyska soldaterna hade varit "så snälla".
Den gamla damen mindes inte hur de (pappa, mamma och de två döttrarna) hade kommit till Finland. De måste ha gått genom sovjetkontrollerat område, och hade väl antagligen varit livrädda. Men de blev inte kvar länge i Finlad, eftersom det började gå dåligt för Finland i det s.k. fortsättningskriget mot Sovjetunionen. De hade därför vandrar norrut genom Finland till Haparanda i Sverige, varifrån de hade skickats till ett flyktingläger utanför Karlstad. Just den här flickan / kvinnan kom från Ingermanland, som i början av 1700-talet hade tillhört Sverige, men sedan dess varit ryskt /sovjetiskt. De hade dock ända till flykten behållit sin ingermanländska kultur och språk.
Jag har hört berättelser från ytterligare några flyktingar österifrån under andra världskriget. Det var en kvinna, so var gift med en svensk man, som har berättat om sin fru. Hon tillhörde den ryska minoriteten i Finland, och hade alltså ett ryskt för- och efternamn, men var finsk medborgare. Hon hade tillsammans med sina föräldrar fördrivit från deras hemtrakter i dåvarande östra Finland. som avträddes till Sovjetunionen genom fredsavtalet efter kriget. Flykten genom Finland till Sverige måste ha varit en skräckupplevelse, eftersom ryssar inte var populära i Finland, som hade förlorat 93.000 soldater i kriget.
Detta ger kanske en annan dimension av uttrycket "Fly för livet" än den., som vi vanligen får höra i den nutida svenska flyktingdebatten. Ett annat av de gamla flyktinbarnen, en nu 80-årig man från Estland, vilken gjort kometkarriär inom Socialdemokraterna, har beskrivit på sin blogg om hans fars önskan att återvända till ett fritt Eslland. Jag undrar hur det känns att upptäcka. att det inte längre finns något hemland att återvända till. Hur lång tid tar det för ett sjuårigt barn att byta nationalitet, att börja identifiera sig mer med sitt nya hemland än med sitt gamla hemland. Jag ville veta, så jag skickade en fråga, men fick intet svar.,
Jag tycker att det är en väsentlig fråga, hur lång tid det tar för ett barn att byta nationalitet och känna sig som en del av sitt nya hemland, inte mist på grund av de slitningar som uppstår i flyktinfamlijer, när barnen har "integrerats" i det svenska samhället. medan förädrarna vill återvända till sitt gamla hemland, så fort som möjligt. Har föräldrarna ingenting att säga till om, beträffande vad deras barn ska anpassas till? Kan det rentav vara så att det svenska förmyndarsamhället, som inte erkänner föräldrars rätt till sina barn, "stjäl" invandrarnas barn?
Varför ska flyktingar, som har fått ett tillfälligt uppehållstillstånd, och alltså inte har rätt att stanna i Sverige sedan tillstånden löpt ut. påtvingas en transfomrering till svenskar och intet ha att säga till om beträffande dras barns uppfostran och utbildning? Och hur reagerar barnen själva? Jag ska här bara nämna min egen flyttning inom Sverige, som skedde samma dag som jag fyllde tio år. Det var som att komma till ett väldigt otäckt främmande land, där främlingsfientligheten - mot inflyttare från andra landsdelar stod som spön i backen.Den staden, och dess falska "anti-rasism" avskyr jag fortfarande.
Den anti-rasistiska fernissan är bara ett av sätten att visa sin främlingsfientlighet, att framhäva sig själv som bättre än alla andra. Vara "intolerant mot de intoleranta", en parafras på serietidningen Fantomen. Jodå. mannen på dödskalletronen bland pygméerna är ju "hård mot de hårda", och pygmérnas vite beskyddare. Det är ju så många av de självutnämnda antirasterna ser på sig själva. Som beskyddare av de icke-vita.De ensamkommande flyktingbarnens höga beskyddare. Som måste skyddas mot hemlandet farligheter.
Jag vet förstås inte exakt hur Migrationsverket har resonerat, när man har beslutat att avvisa unga män från Iran till Afghanistan. Men en sak vet jag säkert: Statsministern har inte bestämt vilket land de ska till. Det har de unga männen bestämt själva. Ja, du läste rätt. De vet ju att de kommer att skickas till Afghanistan om de trilskas. De är ju trots allt afghanska medborgare. Jag gissar att Iran inte tar emot andra länders medborgare, om de inte kommer frivilligt. Ett avslag på en asylansökan innebär att man är skydlig att lämna Sverige..Naturligtvis får an själv välja till vilket land man ska åka till, under förutsättning att man släpps in i det landet. Jag har inte hört att de inte skulle vara välkomna tillbaka till Iran, där de ju har bott större delen av sina liv.
Vem är flykting, och när upphör man att vara flykting? Svar: När man har kommit till första säkra land. Dublin-förordningen, som gäller i EU. säger dessutom att flyktingar ska söka asyl i första EU-land som de kommer till och inte resa illegalt genom land efter land. Finland var inget säkert land för flyktingar från Sovjetunionen eller länder som hade ockuperats av Sovjetunionen, så länge Finland befann sig i krig med Sovjetunionen. Och så länge ryssar, som var finska medborgare, riskerade att dödas i Finland.
Kommentarer
Trackback
