1 maj 2017 såg jag Vänsterpartiets demonstrationståg gå förbi. I tåget gick ett 50-tal unga flickor och skanderade "Samtycke nu, samtycka nu, samtycke nu..." De ropade ut sitt samtycke. Men till vad? Under höste drog så me too-kampanjen igång, med dubbla syften: Dels att relativisera de allt vanligare gruppvåldtäkterna och skydda förövarna under hänvisning "alla män". Samt att driva igenom samtyckeslagen. Kampanjen hårdlancerades av de ledande mediaföretagen i Stockholm, Sveriges Television, Dagens Nyheter, Aftonbladet, m.fl. Viktig information och debatt dränktes i "bruset", som är svenska massmediers favoritmetod för självcensur.
Ska det bli straffbart att ge oönskade komplimanger till kvinnor, speciellt med anspelning på deras anseende? Man ska kanske ha en bandspelare innanför västen och fråga "Får jag säga att du är vacker i den där urringningen?" Och ändra frågan till ett påstående, om hon samtycker. Gäller sedan samtycket till att ha smärtsamt sex i alla hål med alla dina kompisar? Ja, det tror Sveriges domstolar, och det ska de ha svidande kritik för. Inte en som kvinnan har visat tydligt samtycke till att ha sex med EN främmande man, som hon träffade första gången för någon timme sedan, har hon samtyckt till något annat än vanligt sex med just honom. Inte mer och inte med fler.
Antingen är det så att den svenska domarkåren har märkliga sexvanor själva (Vad sysslar de med på universiteten nu för tiden?) eller också tror de att alla andra har det. Men det är ju så fall inte konstigt, eftersom de politiker och organisationer (bl.a. RFSU) som nu skränar om behovet av en samtyckeslag, själva har drivt på och avskaffat att alla gamla moralbegrepp. Den så kallade heteronormen (med vem och hur man har sex) har angripits hårt.Sju av åtta riksdagspartier visar nu upp sig i Pride och påstår att "all kärlek är bra kärlek".
Kristdemokraterna har vikt ner sig fullständigt och vågar inte offentligt stå för den kristna och ursprungliga betydelsen av ordet kärlek. Guds kärlek, som Gud ger människor och människor ger varandra. Ett parti, som också har viktit ner sig är Socialdemokraterna, som har vikit mer sig för Miljöpartiet.
På presskonferensen tillsammans med vice Statsminister Isabella Lofin, mp, pratade statsminister Stefan Löfvén, s, om "att den som du vill ha sex med, vill ha sex med dig". Som en pappa som förmanar sin väluppfostrade son inför hans första dejt. Vet han inte vad som försiggår i Sverige? Naturligtvis inte. Statsministern är väl också offer för den mediala självcensuren.
I stort sett delar jag Anne Rambergs kritik mot den föreslagna samtyckeslagen. På sin blogg har hon skrivit:
Vad som också är illavarslande är att såväl målsäganden som den tilltalade kommer att bli utsatta för ingående och integritetskränkande förhör om djupt personliga sexuella erfarenheter och preferenser. Fokus riskerar att komma riktas mot offret. Detta är ytterst problematiskt.
När lagstiftaren så bombastiskt går ut med en ny lagstiftning som uppges lösa problemen med att jämförelse få blir fällda till ansvar reser det förhoppningar hos offren för sexuella övergrepp. När dessa förhoppningar i vart fall inte på kort sikt infrias är risken stor att förtroendet för domstolarnas rättstillämpning skadas.
En lagstiftning som kräver att personer som medverkar i en sexuell akt vid varje moment ska ge uttryck för sitt samtycke har lämnat verkligheten. En sådan lagstiftning kan inte tillämpas på ett rättssäkert och trovärdigt sätt.
Men vad hon skriver om är uppenbarligen vaginala samlag mellan EN man och EN kvinna. Endast tre dagar senare , den 20 december, gick Ramberg, som är generalsektreterare i Advokatsamfundet till ett hårt angrepp mot medlemmen i Samfundet Elisabet Massi Fritz för att hon har sagt att Fittja-domen är en skam. Det är den. Jag har förklarat varför i mina båda tidigare inlägg i frågan.
Detta är bara den senaste i en rad friande domar för gruppvåldtäkter. Gärningsmännen har fått hundratusentals kronor i skadestånd för den tid, som du suttit häktade, vilket är ett rejält tilltaget starkapital för fortsatt brottslig verksamhet. De misstänkta för gruppvåldtäkterna har påfallande ofta varit invandrare eller asylsökande. Det handlar uppenbarligen om genomgående rättegångsfel. Ord står mot ord. En ensam kvinna mot flera män, som har snackat ihop sig och sannolikt också blivit instruerade av försvarsadvokaterna hur de ska ljuga för att bli trodda.
Eller har vi politiskt styrda domstolar, som har som mål att inte avkunna domar, som "de bruna råttorna" kan användas om argument mot den slappa invandringspolitiken?
