larsflemstroms

Den här dagen, 10 december skulle jag ha varit i Stockholm på något arrangemang ,i regi av Svenska Akademien, i anslutning till nobelfestligheterna. Fästmön hade två biljetter, men jag var förstås inte fin nog. Och dessutom skulle man ha frack. Kvinnor får däremot vara klädda, eller rättare sagt halvklädda hur som helst. Se bara den kvinnliga TV-reportern i röda trasor på Nobelfesten. Och så fanns ju risken att jag skulle skriva någonting sarkastiskt om de fina tillställingen här på bloggen. Vilket torde syfta på mina inlägg om skandalerna vid Karolinska institutet, som utser nobelpristagare i medicin.

 

Tanken att just jag skulle kunna ställa till med skandal i Nobel- och Svenska Akadmien. sammanhang är skrattretande, efter avslöjandena om den s.k. kulturprofilens framfart. Nu fick jag ändå inte chansen att träffa honom. Det var synd. Han har uppenbarligen mycket att lära ut, både hur man eröverar pryda kvinnor, och hur man nästlar sig in i den fina världen, utan att själv ha presterat något. 

 

Jag avundas inte alls nobelpristagarna. Tänk att behöva sitta där timme efter timme, och svara på närgångna frågor från någon bordsdam, vars sällskap man helst velat slippa, typ: "Och var någonstans där bodde du?" Vore jag forskare, skulle jag hellre sitta på min kammare och forska. Precis som jag gör nu. För det ligger ju ändå en hel del "forskning" bakom inläggen, som jag skriver. 

 

Jag har också skrivit ett inlägg om Alfred Nobel, "En dödens köpman som blev mänsklighetens välgörare", efter ett besök på Nobels gård i Karlskoga. 

 

Fästmön har just hör av sig, och uppmanat mig att sluta ljuga om henne. Hon anser tydligen att något som jag har skrivit i det här inlägget inte är sant. Skulle det vara att hon anser jag inte är fin nog att gå tillställningar hos Svenska Akademien? Hurra, då får jag väl vara med nästa år. Jag får kanske överta "kulturprofilens" plats som Akademiens nittonden ledamot och får vara med och utse nobelpristagare i litteratur. Det är bara ett problem: Titta på bilden från nobelfesten! Skulle jag kunna sitta med där. i denna jättesal, utan att gripas av panik? 

 

Men jag har nog en del skönlitterära kvalitéer, också, i mitt skrivande. Och då är det väl tillåtet att avvika ett par millimeter från sanningen, i alla fall som fästmön ser den, för att åstadkomma god skönlitteratur? Gjorde inte Strindbeerg det med sin "Giftas"-roman?