Alla dessa kvinnodagar
Men han duger kanske bättre än någon som är "hundra"?
På en blogg, som jag brukar skriva kommentarer på, har bloggägaren, som är en man, skrivit att det inte behövs någon särskild kvinnodag, att alla dagar borde vara kvinnoagar. En kvinna och åtta män, som aldrig annars håller med bloggägaren instämmer. Själv har jag lyckats avhålla mig från att kommentera det inlägget. Så svår bloggmissbrukare är jag inte. Skulle jag instämma med sedvanligt manligt ogillande av kvinnors krav - eller skulle jag ta risken att bli kallad "feminist" - ovh bli utskrattad? Av manliga "feminister", som mutar in ett litet revir som de hoppas få ha för sig själva går det tjogtals på dussinet.
Det finns feminister, som går till överdrift och tillskriver män alla tänkbara onda egenskaper. Ibland rena hatkärleken. Sådant kan förstöra den mest kärleksfulla relation. Jag har tidigare varit inne på hur lätt man blir misstänkliggjord för att man tillhör en generation män, som haft fäder som tillhörde en ännu äldre generation män. Då måste man väl vara en representant för patriarketet.
När blev jämställdhet, att mannen ska ha lika mycket att säga till om som kvinnan, ett patriarkat? När kvinnan ska ha 100 % av bestwämmandet, och inte ens tål att höra alternativa förslag till det hon redan har bestmt, då har vi fått ett nytt patriarkat.
Mannen ifråga, den andre bloggägaren som vill att varje dag ska vara en kvinnodag, säger sig vara motståndare till kvotering i alla sammanhang. Enligt honom ska den, som har det största engagemanget (vilket är lätt när man haar en fru som sköter marktjänösten) och har bäst kvalifikationer (vilket är lätt att ha, när man har sluppit grafiditet och amning och inte behövt sköta man och barn) ha jobbet och positionen. Och därmed vara den som bestämmer hur kvinnokampen ska föras. Och vad kvinnor inte ska kräva.
Det har han ju skrivit tydligt: kvotering. Men vad är det för fel att kvotera in män i kvinnodominerade yrken och ttill kvinnodominerade positioner? Låt oss bara slippa manliga barnaföderskor. Men jag har själv haft ett yrke, som förr i tiden var helt kvinnodominerat. En kvinnlig professor (kvoterad?) har skrivit en doktorsavhandling, om vad somm händer när tidigare kvinnoyrken blir "masulinerade". Lönen och statusen för yrket ökar.
Det är inte rimligt att tänka sig att över 90 % av de mest kvalificerade för yrken traditionellt hög lön och hög status, skulle vara män. Eller att inga män alls skulle klara jobb som kräver lite kvinnlig känsla och erfarenhet. Och vem gör meritvärderingen, om varje läge "den mest kvalificerade" ska få jobbet eller uppdraget?
Men den otäcka elitismen, kommer vissa människor (vanligen de som inte har de vassaste armbågarna (amycket ofta kvinnor, men även en del män - troligen de bästa männen) dömas till arbetslöshet och maktlöshet på livstid .
Bekämpa meritokratin - under årets alla dagar! Leve kungen, som inte har fått sin position på egna meriiter! Han duger lika bra för det.
Kommentarer
Trackback
