Modererad blogg
När den här bloggen var ny, var det många som kommenterade. Jag hade skrivit regler för kommentering. Oförsiktigtvis hade jag skrivit att i övrigt följer jag pressetiska regler. Det skulle jag inte ha gjort. Jag fick omgående klagomål om att inte ha publicerat, kommentarer som kommentatorerna ansåg att de hade rätt att få publicerade. Enligt pressetiska regler.
Jag menade naturligtvis att jag inte skulle publidera kommentater, som strider mot pressetiska regler, även om innehållet inte var olagligt.Ingen har någon rätt att få kommentater publicerade på privatbloggar. Men bloggägaraen vill förstås ha kommentarer, och det kan vara en balansgång.
Och vad gör man, om man får så många kommentarer, så att man inte har tid att granska alla? I så fall måste privatbloggaren enväldigt bestämma att inte publicera fler kommentarer. Det finns ju ingen anställd som man kan lasta över den uppgiften på. Men om man sätter "streck i debatten" på det sättet, måste man vara noga med att inte ha släppt igenom något personangrepp, som den angripne borde få chansen att svara på. Men inte ens den personagripne har någon egentlig rätt til genmäle på en privatbloogg. Något att tänka på innan man kommenterar, så att man inte startar något slags ond spiral, som kan komma att slå tillbaka mot den som startat spiralen.
Så inbjuder jag alla intresserade att kommentera. Jag har tänkt skriva om personliga ämnen på den här bloggen. Politiska ämnen kan du läsa på min poliktiska blogg motdrevet.blogg.se Kanske flyttar hag lver inlägg dit, vilka kan uppfattas som mer politiska än personliga.
Men även sådant som kan uppfattas som politiskt, exempelvis vad en anställd får lön för, kan ju vara personligt. Om alla människor har lika människovärde, vilket alla politiker ljuger att de anser, så är ju varje minut av alla människors livstid lika mycket värd. Ska då inte alla ha samma lön?
Ska man inte leva för varandra och ta vara på den tid man har?
Om jag ger någon av min dyra tid, så ska väl inte den personen ge sin tid åt någon annan och bli så trött så att vederbörande inte orkar träffa mig, fastän jag har rest lång väg? Därför åkte jag hem förra lördagen. Jag fick helt enkelt nog av allt tjat om att jag borde åka hem. Jag gjorde som jag blivit tillsagd.
Jag hade ingen lust att stanna för att hålla skenet uppe. Tänk om fördämningarna hade brustit, när gästerna hade åkt.. Det gick inget senare tåg. Det var ju lördag.
Kommentarer
Trackback
